Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Dostojevskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOSTOJEVSKIJ.
211
kronor per tryckark, och Dostojevskij förstod som ingen annan att
skriva på längden, därför att han aldrig gav sig tid att
koncentrera sina tankar och ord på ett från början fullt klargjort ämne).
Han led av epileptiska anfall (kramp och fallandesot) och såg
endast de sjukliga företeelserna i samhället, och ändå bibehöll
han mitt i det osunda huvudstadslivets kvalm en ljus tro på
framtiden, en barnslig själsrenhet. Detta röjde sig särskilt i hans
kärlek till barn. Från sitt besök i London medtog han som det
varaktigaste intrycket hågkomsten av en liten flicka, som fick en
silverslant av honom och skyggt rusade bort för att gömma sin
skatt. Hans lilla skiss »Kristusbarnets julgran»* verkar i sin
naivitet som en saga av Andersen, och hans sorg vid det första
barnets död i Genève (en son och en dotter leva ännu) blottade
fadershjärtats fullaste ömhet i de vackra raderna till en vän:
»Må så vara, att min kärlek till den förstfödda var löjlig. Den
lilla späda varelsen, endast tre månader gammal, såg så ynklig ut
och var dock för mig redan en människa, en karaktär. Hon
började känna igen mig och hålla av mig och log mot mig.
När jag med min löjliga sångröst gnolade visor för henne, tyckte
hon om att höra på. Hon grät inte och förvred ej sitt lilla
ansikte, då jag kysste henne. Var är nu min Sonja? Var är den
lilla varelsen, för vars skull jag utan tvekan skulle ha burit korsets
börda, om hon blott fått vara vid liv?»
I Dostojevskij avspeglar sig mycket av det ryska
nationallynne^ innerlig uppriktighet och misstänksam stolthet, resignerad
ödmjukhet och förmäten självöverskattning. Han är en äkta typ
för det folk, som längre än någon annan civiliserad nation höll på
livegenskapen såsom en naturlig, patriarkalisk samfundsordning;
som tolererat byråkratism och militarism vid sidan av den
fridsammaste kommunism och anarkism av Tolstojs menlösa slag; som
i lidandet ser något heligt, i brottslingen en olycklig, och som i
sitt talspråk aldrig velat veta av den klass-söndrande herre-titeln.
Vi ha redan sett, att Dostojevskij ej var revolutionär i politisk
mening och icke heller socialist i detta ords inskränkta betydelse.
* Övers, i »Julkvällen» 1904.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
