Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Profeten på Jasnaja Poljana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROFETEN’ PÅ JASNAJA POLJAN A.
221
aldrig skall »stå det onda emot», utan med oblomovskt lugn
vänta på bättre tider, då Beelzebub har slukat sig själv — den
har gjort sig högeligen förtjänt av den ryska statskyrkans
tacksamhet. Hade Tolstoj levat för fem hundra år sedan, skulle han
nu vara dyrkad som ett helgon. Ja, även i vår nyktra, särskilt
mot pelarhelgon skeptiska tid finns det säkerligen mången, som
håller Tolstoj för ett livslevande helgon, och kring hans person,
hans handlingar och vardagliga levnadssätt utspinna sig redan
legendariska anekdoter och historier, av vilka med tiden en äkta
helgongloria kunde smidas ...
Bland världslitteraturens stora författare är väl Tolstoj en av
de mest fantasilösa i viss mening. Endast undantagsvis — t. ex.
i några allegoriska lärodikter eller i den vackra
konstnärsberättelsen »Albert musikanten» — låter han sin inbillning sväva ut i
det romantiskas blå rymder; men eljest lämnar han aldrig
verklighetens fasta mark och skildrar ej annat än vad han själv sett
och erfarit eller vad som kan fattas med de yttre sinnena.
Härmed sammanhänger, att Tolstojs författarskap är en exempellös
självbiografi. Numera använder han ju uteslutande jag-formen i
didaktiskt syfte; men även då han var episk konstnär, känner
man igen Tolstoj själv under olika namn: han heter Olenin i
»Kosackerna», Pierre Bezuchov i »Krig och fred», Levin i »Anna
Karenina» och figurerar mångenstädes såsom furst Nechljudov.
Så heter den svärmiske, intelligente, men opraktiske aristokraten
i »En rysk godsägares morgon», den där vill sina underhavandes
väl, men mötes med kallsinnighet och misstro av de slöa
bönderna och därför rymmer fältet, likasom Sienkiewicz’
Garbo-wiecki* Nechljudov heter den ryske turist, till vars äventyr i
Luzern vi längre fram återkomma; han är den förfallne
biljardmarkören, som begår självmord (vilket Tolstoj också var nära
att göra), och han är slutligen den botfärdige syndaren, som i
»Uppståndelse» personifierar Tolstojs tankar och känslor på
ålderdomen.
Tolstoj utgick ur Gogoljs och Bjelinskijs skola, men redan i
* Jmfr sid. 160.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
