Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Profeten på Jasnaja Poljana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
230
TOLFTE KAPITLET.
inom oss, så att vi kunna gå varandra kärleksfullt till mötes.
Det är den ande, som skänker den fattige förnöjsamhetens gåva.
Vem vet, hur det ser ut invärtes hos de där fint klädda
turisterna? Månne de ha en så ren och sann livsglädje som den
där vissångaren?...»
Detta utdrag är synnerligen karaktäristiskt för Tolstoj. Det
visar hans totala brist på förståelse för världshistorien, då han
jämför den europeiska kolonialpolitiken med en bagatell på en
restaurang; det röjer hans benägenhet att draga generella
slutsatser av enskilda tillfälligheter och hans naiva begreppsförvirring
rörande »fattigdomens förnöjsamhet» (alldeles som om den
sorglöse, konstnärligt anlagde krymplingen var glad därför att
han var fattig!). Men framför allt röjer det Tolstojs misstro till
den västerländska civilisationen. Var det alldeles nödvändigt, att
han företog den långa resan till Schweiz för att bevittna, huru
en slusk behandlas i en fin restaurant? Hade greve Tolstoj
under sin lättsinniga ungdomstid aldrig sett något liknande i
Petersburg eller Moskva? Bakom berättelsens vackra filantropi lurar
ryssens reaktionära kulturfientlighet, och man förstår redan 1857,
att Tolstoj med tiden skulle utveckla sig till den store antagonist,
som han sedan blev, gentemot alla kulturella företeelser i
Europas sociala och politiska liv.
Ingen rad i Tolstojs skrifter ger den minsta antydan om att
han under sin resa tjusats av alpernas skönhet eller Italiens
konstskatter, som hade gjort ett så starkt intryck på hans adlige
stamfar under Peter I:s tid, och alla de lärdomar, som Fonvizin,
Karamzin, Gogolj, Herzen, Saltykov, Turgenev m. fl. inhämtat
från västern, gingo honom spårlöst förbi. Det enda, som han
intresserade sig för — utom för den där tyrolaren i Luzern! —
var den tyska pedagogik, som begynte utveckla sig under Fröbels
och Auerbachs ledning. Då han 1862 grundat sitt stadigvarande
hem på fädernegodset Jasnaja Poljana (nära Tula), sökte han
till-lämpa de nya idéerna i en enskild folkskola, vars ende lärare
han själv blev. Om förbudet mot privata skolor levde han i
lycklig okunnighet, och inte heller låtsade han om att Katarina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
