Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Profeten på Jasnaja Poljana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROFETEN’ PÅ JASNAJA POLJAN A.
239
och band, kan det ha en viss lockelse för en boren ädling att
kläda sig i vadmal. Och ingen må inbilla sig, att »Tolstoj vid
plogen», såsom han avbildats på Rjepins tavla, i verkligheten ser
ut som en rysk bonde! Den fina handen, skapad för pennan,
är sannerligen icke grovarbetarens valkiga näve, och hans
väl-sittande kaftan, säkerligen sydd av Moskvas skräddarmästare Rex,
såsom furst Kantemir uttryckte sig i en satir, gör hans yttre
uppenbarelse lika — salongsmässigt elegant som Leonid
Andre-jevs smidiga figur i den långa »nationella» sidenrocken. Av
Tolstojs egna bekännelser vet man, att han i sin ungdom
pinades av sin fulhet, och att han vid Sevastopol fikade efter
Georgsorden. Lombroso bedömde honom vid ett personligt besök (1897)
fullt riktigt med orden: »Liksom varje betydande man hyser
Tolstoj en hög tanke om sig själv.» Och är detta underligt för
en stor författare, vars studier och intressen uteslutande kretsa
kring det egna jaget och som av otaliga beundrare betraktas
såsom ett orakel, kompetent att yttra sig i alla dagens brännande
frågor? När Tolstoj klandrar all litteratur och den myckna
trycksvärtan, men själv ger ut ett par skrifter årligen, måste man till
sist tro, att det finns endast ett slags böcker, som äro läsvärda:
det är de, som han själv skrivit!
I år firades Tolstojs åttioårs-jubileum, och både den bildade
och den obildade världen bragte då, utan hänsyn till politisk eller
religiös åskådning, en varm, personlig hyllning åt en rysk
författare, som från den sällsynt höga levnadsålder och den höga
populära position, dit han hunnit, kan blicka tillbaka på ett
ovanligt rikt liv. Men vill man med denna familjehögtid förknippa
något kulturellt storverk, synes mig föga anledning till jubel
förefinnas. Skulle Tolstoj ha sagt det sista ordet på ryska åt
mänskligheten och vara inbegreppet av rysk utveckling, innebär detta
intet annat än att Ryssland står kvar och vill stå kvar på samma
låga kulturnivå som på protopopen Avvakums tid. Man har
kallat Tolstoj för Rysslands stora samvete, och däruti kan ligga
en viss sanning. Men icke är han dess hjärta — det skall inan
söka hos Dostojevskij — och näppeligen dess hjärna. »Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
