Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Den moderna samhällskritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN MODERNA SAMHÄLLSKRITIKEN.
261
den straffande armen tillbaka. En frihet utan fosterland är ett
tomt hjärnspöke, självbevarelse är varje nations och stats första
plikt. Det är icke fråga om ett mera eller ett mindre av
liberala eftergifter åt polackerna, utan om huruvida Ryssland skall
kastas tillbaka från Weichsel och nödgas uppgiva besittningen av
det viktiga gränslandet, som i 70 år varit Rysslands obestridda
egendom, och om den ryska staten skall vara i stånd att värna
sin rätt och sin egendom. Den ryska staten är en realitet, som
mödosamt byggts upp och ingått i de europeiska stormakternas
led. Upprätthållandet av denna stat är grundvalen och
förutsättningen för alla liberala ryska framtidsplaner. Det är en
dårskap att tala om panslavismens kommande framtidsvälde och på
samma gång i spillror krossa det ryska riket, som dock ensamt
personifierar den slaviska idén .. . Endast vanvettig
sentimentalitet kan i polackerna se något annat än fiender till den ryska
enhetsidén. Nu visar det sig bäst, huru straffbar och farlig den
av London-emigranterna underblåsta agitationen alltifrån första
stunden varit, ty dessa män, som insvept sig i patriotismens toga
och för ryska folket skränat om medfödda rättigheter, äro
bundsförvanter till den ryssfientliga revolutionen vid Weichsel och
applådera åt de banditer, som bada sig i ryska soldaters blod.
Den, som ännu har en gnista patriotisk hederskänsla, måste för
alltid skilja sig från dessa förbrytare och får ej sticka svärdet i
skidan förr än den siste polske upprorsmakaren ligger slagen...»
Den politiska historien har upptecknat Katkovs svåra framfart
i den ryska liberalismens namn (ty han kallade sig själv och
ansågs av regeringspartiet för »demokratisk liberal») och hans
outtröttliga ministerslaktande: Valujev, Golovnin, Reutern, Abaza,
Bunge, Miljutin, Loris Melikov m. fl. — alla föllo de för denne
tidningsredaktör, som var nog klok att nöja sig med den
skenbart obetydliga ställningen som publicist samt med titeln
»verkligt geheimeråd» och Vladimir-ordens första klass »för
pedagogiska förtjänster» och som motstod upprepade anbud att inträda
i den kejserliga rådskammaren (»Jag och han äro Rysslands enda
verkliga vänner», lär Alexander II ha yttrat, och Alexander III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
