Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vladimir Monomach och Kievs nedgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ryssland hade lidit oerhört under de oupphörliga borgerliga
krigen och polovzernas upprepade infall, och följden var, att i
synnerhet småfolket fullkomligt utarmats. Som de icke förmått att på
nytt inrätta sig på sina härjade egendomslotter, flyttade de massvis
till de gods, som tillhörde de rika, vilka nu sökte fullständigt göra
dem till sina livegna; eller också hade de lånat penningar, och under
skuldens förfärande snabba tillväxt, hade de även på detta sätt
blivit ofria. Sådana voro de omständigheter, vilka Vladimir
Mono-mach måste söka reglera, utan att någon av parterna led skada.
Först ordnade han ockrar- och ränteförhållandena. Genom judarna,
som under Svjatopolk, Monomachs företrädare på Kievs
storfurstesäte, blivit en makt i Kiev, hade räntefoten stigit till den oerhörda
höjden av 120 procent. Monomach bestämde densamma till 20
procent och förordnade, att var och en, som före den nya lagens
utfärdande tre gånger inbetalt tercialräntorna, skulle vara fri från sin
skuld. Detta var så mycket rättvisare, som borgenären i detta
fall fått sitt kapital inbetalt och dessutom 20 procent i ränta. På
samma gång visade han ut judarna ur Ryssland, en åtgärd, vilken,
såsom man kunde vänta sig, icke skulle bli av någon varaktighet.
Svårare blev det att reglera zakupis eller de halvfrias ställning.
Monomach betecknade emellertid en zakup såsom en fri, vilken
visserligen genom en överenskommelse, som förblev i kraft, bundit
sig vid jorden, men kunde förvärva fri egendom och icke hörde
under egendomsägarens domvärjo. De halvfrias rättsliga och
materiella ställning bestämdes följaktligen på sådant sätt, att de helt
och hållet undandrogos sina herrars godtycke. Endast om en
zakup rymmer från sin herre eller flyr, blir han helt och hållet ofri,
men på samma gång bestämdes för vilken del av sin herres
egendom han skulle ansvara, vad han skulle erlägga för avgifter ocli
vilken del av skörden han skulle lämna. På detta sätt blev det
omöjligt för godsägaren att missbruka den utarmade ofrie och
fullständigt trycka ned honom till en rättslös livegen. Den humana
anda, som talar ur dessa bestämmelser, står högt över både samtida
och senare ryska furstars sinnesriktning och förklarar, att
Monomach förvärvade sig sitt folks kärlek. Samma anda möter oss
också i hans sista förfogande, vilket äger ett allt för stort
kulturhistoriskt värde för att icke förtjäna meddelas i sina mest betecknande
huvuddrag.
»Då mitt slut nalkas», skriver Monomach i sitt testamente,
»tackar jag den högste, att han förlängt mina dagar. Hans hand har
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
