Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Slaget vid Kalka. Rysslands erövring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pen gränsande Sydryssland, vilket sönderslets av inre strider.
Villebrådet skulle, enligt mongolisk jakt- och krigsregel, drivas ur skogen
ut på öppen mark, och Batu hade bråttom, ty skulle hans plan
lyckas, måste före vårens början, då vägarna blevo ofarbara,
Nordryssland, med inbegrepp av Novgorod och Pskov, vara erövrat. Han
marscherade för den skull icke rakt på Vladimir, utan avskar storfurstens
förbindelse med södern, i det han tog vägen över Kolomna och Moskva,
vilka båda städer plundrades och brändes. Först därefter vände han
sig åt Vladimir, som, medan den frånvarande storfursten samlade
sina krafter, skulle hållas av hans båda söner Vsevolod och Mstislav.
Den 3 februari 1238 ankom Batu till stadens portar och redan
den 7 i samma månad togs den med storm, varpå ett fasaväckande
mördande och plundrande började, och invånarna omkommo
nästan utan undantag. Samtidigt hade en annan tatarisk
häravdelning härjat hela Susdal, nedbränt den liknämnda huvudstaden och
satt sig i besittning av nästan alla de övriga städerna. Storfurstens
belägenhet blev allt svårare, och för att rädda sig måste han söka
komma till Novgorod. De hjälptrupper, han väntade från sin broder,
furst Jaroslav i Kiev, kunde emellertid icke nå honom, och innan
storfursten märkte det, hade tatarhären kringgått hans högra flank och
vann över hans oordnade trupper en lätt seger den 4 mars 1238.
Därmed var Rysslands öde beseglat, ty vad som vidare skedde är blott
ett efterspel, trots den tapperhet, som utvecklades på många ställen.
Den sålunda slagna storfursten upphanns på sin flykt och
dödades med sina följeslagare. Man fann sedermera hans lik, på
vilket tatarerna avhuggit huvudet, och begravde det. Novgorod
undgick endast genom ett plötsligt töväder att falla i tatarernas händer.
De ryska krönikorna uppehålla sig gärna vid försvaret av Koselsk,
vars borgare försvarade sin nya furste Vasilij Olegovitj ända till
sista andedraget. Då stadens murar efter nära 7 veckors belägring
fallit, gjorde det ännu stridbara manskapet ett förtvivlat utfall,
varvid 4,000 tatarer omkommo. Visserligen lämnades icke heller en
enda invånare i Koselsk vid liv. Om furst Vasilij, berättar
krönikan betecknande nog, »vet man icke vad som blivit av honom:
Några säga, att han drunknade i blod, ty han var ännu liten». På
Dons slätter ställde sig polovzernas kan Kotjan ännu en gång mot
tatarerna, men jagades med sina skaror på flykten och utvandrade
därefter 1270 till Ungern med 40,000 man. Batu var numera ensam
härskare på steppen och uppslog sitt läger på andra sidan Volga
för att hämta en nära tvåårig vila. Även han hade lidit väldiga för-
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
