Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Den stora schismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alexandria, Paisius, och patriarken i Antiokia, Makarius, anlände.
Församlingens beslut gingo då ut på evig förbannelse utan dom
eller vädjan över alla samtida och kommande ohörsamma, och
detta beslut väpnade, för att straffa dem, icke blott den gudomliga
makten med andliga åskor, utan också den världsliga armen. Så snart
dessa beslut började förverkligas, uppstod definitivt raskol i sitt blod
till ett kraftigt liv, som än i dag blomstrar.
Reformens motståndare voro nu hemfallna till dödsstraff — att
brännas levande — för varje förbrytelse mot den gudomliga eller
kyrkliga lagen. Varken de kyrkliga eller de världsliga myndigheterna
visade sig emellertid till en början särdeles angelägna om att
bokstavligen tillämpa denna följd av de fattade besluten. Avvakum
slapp sålunda undan med förvisning till Sibirien. Dit förvisades
också diakonen Feodor och popen Lazarus, på vilka emellertid
tungorna avskuros. Men ingen brändes ännu, och patriarken
Makarius beklagade sig, då han återvände till Antiokia, över den
efterlåtenhet, som visades mot avfällingarna och endast ökade
deras antal.
Emellertid skedde ingen förändring så länge tsarinnan Maria
Ilinitsjna levde, men efter hennes 1669 timade frånfälle, då den nya
tsarinnans adoptivfader Matjejev — anhängare av västerländska
idéer och utpräglad reformvän •— kom i gunst hos tsaren, inträdde
en för nonkonformisterna ödesdiger vändning. Som för övrigt schismen
antog hotande proportioner, gav Alexej fritt spelrum åt dem,
som ville undertrycka motståndet mot reformen, och dödsstraffen
togo sin början. Samtidigt fick också resningen i Solovskij, som stått
i förbindelse med Stenka Rasins kosackuppror, ett fruktansvärt
slut, sedan alla fredliga medel förgäves anlitats för att bringa
munkarna och de förvisade till besinning. Såsom förnämsta skälet till
sitt motstånd mot reformen anförde de, att dennas upphovsmän
lade till en bokstav i Jesu namn under förevändning, att han skrev
sig Issus och icke Jissus, enligt den nya förordningen. De tillade:
»Befall, tsar, sänd emot oss din i blod redan doppade glaven; från
denna eländets boning skola vi med glädje flytta till den eviga fridens
rum.» År 1668 blev den lilla trupp soldater, som Alexej sände mot
rebellerna, driven på flykten. Klostret hade stark garnison, talrikt
artilleri och tjocka murar; en regelbunden belägring blev
nödvändig, och icke förrän i januari 1676 intogs klostret genom förräderi,
som öppnade dess portar. Raskol kunde nu räkna martyrer i mängd,
ty järn och blod skonade ingen. Några av de belägrade hade emel-
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
