Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Tsar Peters krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medel den svenska konungen att vända om. Tsaren hade hela tiden
tillrått den största försiktighet och att hellre draga sig tillbaka än
våga en drabbning; upprepade gånger hade han befallt att i
händelse av återtåg kasta kanonerna i Njemen. Hans brev andades
nu en djup förstämning och modlöshet, och därtill var han sjuk;
han fruktade, att hans armé skulle avskäras från Ryssland och
att Karl XII skulle marschera på Moskva, en fruktan, som ökades
ändå mera av underrättelsen, att den sachsiska generalen
Schulen-burg vid Fraustadt lidit ett nederlag mot den svenska generalen
Rehnsköld, varvid flera ryska regementen blivit upprivna. Först
i Petersburg, dit han ankom på våren 1706, fattade han åter mod.
Ryssarnas återtåg från Grodno hade emellertid gått lyckligt; i
stället för att förfölja dem hade den svenska konungen vänt sig åt
Sachsen, och den 18 oktober tillkämpade sig Mensjikov i förening
med konung August vid Kalisch en avgörande seger över den svenska
generalen Mardefeldt. Då hade emellertid fredsvillkoren i
Altranstädt redan blivit fastställda, så att konung August måste urskulda
sig hos Karl XII därför att han illojalt deltagit i drabbningen. Peter
var emellertid överlycklig och firade segern efter sin vana med ett
flera dagars dryckeslag. Glädjen led emellertid ett icke obetydligt
avbräck av underrättelsen, att freden ingåtts, och att Ryssland
numera ensamt hade att möta den fruktade svenska monarken.
Av Peters brev till Apraxin av den 4 januari 1707 framgår, huru
tungt han kände sitt ansvar att nödgas föra kriget utan sin dittills
varande bundsförvant. Han förordnade de mest energiska
åtgärder till gränsens skydd mot ett möjligt infall, alla förråd,
kreaturshjordar m. m. skulle döljas, ifall svenskarna närmade sig, så att de, då
de icke funno något, måste tränga längre in i landet, där de lättare
kunde kringrännas och tagas i ryggen; alla landets invånare måste
förberedas på att dylikt infall. Lillrysslands hetman Mazepa
erhöll noggranna instruktioner; vid Dnjepr skulle skansar byggas
och palissader uppresas, fästningen vid Kiev iståndsattes; armén
kompletterades och ökades.
Karl XII, vilken, liksom han efter slaget vid Narva »i Polen
förblivit sjunken som i ett träsk», syntes nu ha förblivit sittande i
Sachsen. Slutligen bröt emellertid den svenska armén upp i augusti
1707, och aldrig hade konung Karl stått i spetsen för en så
förträfflig här. I spetsen för denna trodde han sig kunna diktera tsaren
sina fredsvillkor, såsom han gjort för konung August. Han skulle
icke förnöta någon tid med att erövra gränsfästningarna, utan tåga
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
