Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Peter III och hans gemål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föllo madame de Sévignés brev i hennes händer och behagade henne
mycket. Hon fick härav anledning att se sig om efter ytterligare dylik
litteratur och kom så på Voltaire. Sedan läste hon visserligen också
Montesquieu, Beyle, Tacitus m. fi., men Voltaire förblev i alla fall
hennes mästare och lärare, hennes
orakel; hon var också långt ifrån den
tid, då övergången från hennes
lutherska tro till den grekisk-katolska
kyrkan kostade henne många tårar,
innan hon fann, att »båda lärorna
egentligen voro varandra lika och
endast i yttre former skilde sig från
varandra». Katarina, som
visserligen funnit, att hennes brudgum var
henne nästan likgiltig, hade icke
samma åsikt om Rysslands krona
och fann den »väl värd ett
religionsombyte, liksom Henrik IV fann
Paris väl värd en mässa».
Omvändelsen blev också trots all yttre
kyrk-samhet så grundlig, att knappast
någonsin en mera hedniskt sinnad
regent än den lilla lutherska
furstinnan beklätt en tron. Icke ens
hennes avgud Voltaire skämtade
djärvare med den grekiska kyrkans
heliga olja än hans höga lärjunge.
Hon hade lovat sin korrespondent i
Paris, baron Grimm, som vid denna
tid höll Europas furstehov à jour
med vad som hände och förehades i
den franska huvudstaden, vid ett
tillfälle, då han var sjuk, att sända
honom något av oljan, som skulle
böta allt möjligt ont, men hade icke
hållit sitt löfte: »Den heliga oljan,
som hopkokts i hennes närvaro, hade med all vördnad för densamma,
härsknat.» Efter Voltaires frånfälle skrev hon till Grimm: »Sedan
Voltaire dött, förekommer det mig, som om det goda lynnet förlorat
sin heder . . . Han var glädjens gud . . . Redan sedan långt tillbaka
Francois Marie Arouet Voltaire.
F. 1694, d. 1778, fransk skriftställare, filosofisk och
skönlitterär författare, skald och dramatiker,
historieskrivare, ett utomordentligt mångsidigt snille, den
mest bitande satiriker, som kanske någonsin levat.
Hade med sina tragedier »Oedipe», »Mahomet»,
»Mérope> en utomordentlig framgång, likaså med
sina filosofiska romaner: »Candide», »Mikromégas ,
»L’ingénu» m. fl., skrev »L’historie de Charles
XII», »Precis du Siècle de Louis XV»; deltog även
ivrigt i arbetet på den stora, av Diderot utgivna
Encyclopédie méthodique; berömd för sina episka
dikter »La Henriade» och den kvicka, men nedriga
»I.a pucelle d’Orléans»; var två gånger insatt på
Bastiljen och förvisades för en lång tid, som han
tillbragte i England, från Frankrike; vistades en
längre tid hos Fredrik II av Preussen, men skildes
i ovänskap från konungen; underhöll en livlig
korrespondens med kejsarinnan Katarina II, konung
Fredrik II m. fi. ävensom med skriftställare och
lärde; bodde mot slutet av sitt liv på sin egendom
Ferney; åtog sig modigt och kraftigt några
förföljdas och förorättades sak och lyckades sålunda
genomdriva, att den oskyldigt avrättade Jean Calas’
process återupptogs. Gjordes av Fredrik II till
kammarherre. Voltaire var visserligen icke den
guds-förnekare, prästerskapet velat göra honom till; dog
av den överansträngning parisarnas utomordentliga
hyllning och jubel beredde den 84-årige gubben i Paris.
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
