Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Katarinas utrikespolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATARINAS UTRIKESPOLITIK
IDEN DAGBOK KATARINA II SÅSOM STORFURSTINNA
förde, medan kejsarinnan Elisabet regerade, finner man flera
uttalanden till förmån för en fredsälskande politik. Sålunda heter
det bland annat: »Detta stora rike behöver fred: vi behöva en
ökning av befolkningen» . . . »Utåt kan freden förskaffa oss en större
betydelse än ett alltid fördärvligt krigs utgång.»
Katarinas regering skulle emellertid bli ett vittnesbörd om, huru
föga dylika åsikter och tankar betyda, när äregirigheten lockar och
tillfällen yppa sig för regenter att förvärva vad som än i dag
betraktas såsom höjden av en härskares och till och med ett folks storhet
och ära: härlig krigisk glans och erövringar. Katarina II var fullt ut
lika benägen som någonsin en härskare varit att plocka de lagrar, som
krig beskära och som växa på bloddränkta slagfält. För politikens
ränkspel hade hon också en eminent begåvning; det tilltalade icke
blott hennes kvinnliga lynne i allmänhet, men hade också sin grund
i verkligt mästerskap i den list och förställning, som utmärkte henne
i förening med påpassligheten att djärvt gripa tillfället i flykten
och begagna sig av varje svaghet och fel, som motståndare och
medtävlare kunde låta komma sig till last. Den höga tanke, Katarina
hade om sin maktbefogenhet, gjorde också, att hon i känslan av sin
överlägsenhet var sin egen utrikesminister, som vissserligen vid
tillfälle kunde höra sina rådgivares råd och åsikter, men som förbehöll
sig själv både beslut och handling. Varken Ostermann, greve Nikita,
Panin, greve Besborodko eller sändebuden i utlandet en furst
Go-litsyn eller en furst Repnin utövade i detta hänseende något
avgörande inflytande, och utländska sändebud vid hennes hov uttalade
icke sällan sin förundran över den okunnighet, i vilken hennes
ministrar stundom svävade över hennes beslut och åtgärder. Kejsarinnan
avhandlade också i en trägen korrespondens med andra regenter,
Fredrik II, kejsar Josef II av Österrike, Gustaf III, de frågoi, till
vilka ömsesidiga politiska intressen gåvo anledning, ofta i en skämt-
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
