Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Katarinas utrikespolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sam ton, i vilken förstucket ogillande eller till och med förebråelser
klädde sig, men alltid i en spirituellt kåserande och förbindlig form,
som visserligen stundom kunde befinnas något sökt, men alltid vida
avlägsnade sig från våra dagars kalla, knappa och kärva telegramstil.
Vid Peter III:s död stod
Ryssland i ett förhållande till
Preussen, som nästan liknade
ett vasallskap. Katarinas
tronbestigning ändrade detta
förhållande. Man blev icke
heller litet orolig i Berlin över
den hållning, hon skulle
intaga till Fredrik II, som vid
denna tid ännu kämpade för
livet mot sina många fiender.
Katarina upprätthöll
emellertid freden med Preussen, och
trots de tillfälliga
misstämningar, i vilka »den gamle
Herodes», såsom hon kallade
Fredrik II, då hon var vid
dåligt lynne, stundom befann
sig, var förhållandet mellan
de båda regenterna, vilka,
båda lika sluga, misstroget
iakttogo varandra, på det hela
gott, om icke just utmärkt för
någon större värme. Helt
annat var Katarinas förhållande
till kejsar Josef II av
Österrike. I hennes brev till denne monark råder en ton av utpräglad
hjärtlighet, liksom kejsarens brev under allt smicker, han slösar på
Katarina, förråda en verklig vänskap och beundran för hennes person
och begåvning. Som båda emellertid därjämte betraktade varandra
såsom ytterst fåfänga, sparades nämligen icke på artigheter och
vändningar, beräknade att på det angenämaste »kittla varandra
just där de ville bli kittlade», såsom det franska ordspråket säger.
Gustav III däremot var avgjort föremål för Katarinas motvilja.
Hon såg hos honom just samma egenskaper, som i så många fall
utmärkte henne själv: en viss bakslughet, förställning och ouppriktighet,
Josef II.
F. 174 f, d. 1790. Tysk-romersk kejsare 1765, medregent i
Österrike åt sin moder Maria Teresia till hennes död 1780,
dä han började genomföra en lång rad reformer i den upplysta
despotismens anda, men därigenom allestädes väckte livligt
motstånd och framkallade i Belgien till och med en revolution.
Josef var en ädel, upplyst, plikttrogen och fosterlandsälskande
monark, vars idéer likväl kommo för tidigt för att genomföras.
Han bröt dock den romerska stolens och prästerskapets makt
i Österrike och genomförde många nyttiga reformer.
321
Ryssland och dess tsarer II.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
