Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Två litteraturens martyrer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avskiljas från gareis- och husarbete, och inga egendomslierrar skulle
få taga bönder i sitt hus, med mindre än att de blevo fria. Bönderna
skulle få gifta sig utan barins medgivande och slippa betala honom
den hittills brukliga avgiften för vigselattesten. Sedermera skulle
bonden få rätt att äga jord och åtnjuta vissa borgerliga rättigheter:
att besitta rörlig förmögenhet, dömas av självvalda domare i vissa
mål och befrias från godtyckliga bestraffningar, som pålagts utan
laga dom. Då skulle till sist slaveriet kunna fullständigt utrotas.
Bonden är hittills död i lagen, men han lever och skall leva, om han
blott själv vill det.» (A. Jensen.)
Boken hade utkommit med tillstånd av Petersburgs polismästare
Rulejev, men knappt hade några exemplar blivit sålda, förrän
Radistsjev själv drog in hela upplagan och brände densamma. Han
hade nämligen fått veta, att hans bok på allra högsta ort väckt
misshag, och det skulle icke heller dröja länge, innan detta misshag
på ett för honom blott alltför tydligt sätt gav sig till känna.
Kejsarinnan hade börjat läsa boken med stort intresse, men ju längre hon läste,
desto mera upptändes också hennes hat mot författaren. Hennes
omdöme om författaren var, att han var värre än Pugatsjev; att han
vågat prisa Franklin upprörde henne på det häftigaste, och de
marginalanteckningar, hon gjorde i boken, visa tydligt huru förargad hon
var. Flera av Radistsjevs uttalanden ansåg hon direkt angå hennes
egen person, och nu sökte hon visa, att otillfredsställd äregirighet,
elakhet, avundsjuka satt pennan i författarens hand. Katarina glömde,
att många av hennes anmärkningar stodo i den skarpaste motsats
mot vad hon själv både sagt och skrivit, nu då Radistsjev på ett ställe
talade om medfödda människorättigheter, förklarade hon, att dessa
voro de principer, som vållat Frankrikes fördärv, utan att erinra
sig, att hon själv skickat Radistsjev till utlandet för att därstädes
bland annat studera just naturrätten; författarens skildringar av
böndernas elände fann hon i hög grad överdriven, fast hon själv vid
tillfällen beklagat deras belägenhet; reformer för vilka hon själv
förut ivrat, syntes henne numera farliga, varför det vore bäst att taga
det vissa framför det ovissa. Rousseau, abbé Raynal och
upplysningens övriga författare, som hon själv så högt beundrat, voro
numera icke annat än förgrämda liypokonder, och Mirabeau »förtjänade
att ha blivit hängd många gånger 0111».
Alla dessa anmärkningar överlämnades till rannsakningsdomaren
såsom ledning, och rättegången mot Radistsjev uppdrogs åt en
av dessa polisbödlar, vilka aldrig tryta, då det gäller att gå höga
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
