Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Kejsarinnan Katarina och Storfurst Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följd av Katarinas efterlåtenhet småningom genomträngt hela
statsväsendet, men ändå mera den franska revolutionen läto honom se
idealet i en absolut centralisering av regeringen. Självhärskarens
vilja skulle helt och hållet genomtränga staten, ensam leda den; alla
ämbetsmän skulle endast vara kejsarens blint lydande verktyg.
Paul kom på detta sätt till att omfatta den största religiösa och
politiska fanatism i sin strid mot tankefriheten, så att han från
Katarina, som visade sig mindre ivrig att bekämpa Frankrikes
fritänkare, ådrog sig den ljungande tillrättavisningen: »Ni är ett
osjä-ligt djur, om ni inte begriper, att mot idéerna ingenting uträttas
med kanoner!»
Det intn*ck, under vars inflytande Paul mestadels befann sig, var
fruktan, som också behärskade alla hans andra förnimmelser.
Måhända ett ärftligt fel; Peter III var nämligen en stor pultron. Paul
var alltid rädd och rädd för allt, och icke ens hans vredesutbrott
förmådde hålla stånd mot denna känsla. Då ett regemente framfördes
illa, bragte dess överste Paul utom sig; han skummade av vrede,
lyfte käppen och skulle slå till, då han plötsligt hör kommando:
»Ladda skarpt!» Hans vrede gav genast vika och med största
älskvärdhet frågade han översten: »Varför skarpt? Här finnes ju ingen
fiende. » Ett nästan ofelbart medel att lugna denna besynnerliga naturs
vrede var att svara lika våldsamt; den, som vågade trotsa Paul, var
nästan säker om att kuva honom; men det fanns icke många, som
vågade. Hans ständigt vakna misstroende ökades av den dåliga
tanke han hade om människorna och i synnerhet om sin omgivning.
För övrigt var hans misantropi endast en form av hans högmod,
som utvecklades till en oerhörd grad och drev honom till de
orimligaste föresatser och befallningar, såsom då han vid trettio års ålder
gav befallning, att hans kusk skulle piskas, därför att denne icke
ville våga äventyret att köra en otillgänglig väg. »Må man bryta
halsen av mig, men lyda mig skall man!» var Pauls befallning.
Det egentliga draget i Pauls karaktär var att icke ha någon,
säger Corberon, och fördenskull sökte han göra sig illusion av fasthet
och styrka i en våldsamhet, som i hans ord och handlingar icke var
annat än den absoluta oförmågan att behärska sig, en oförmåga, som
tilltog med tiden och ökade hans våldsamhet. Dessa kriser voro
också så häftiga, att Pauls hela utseende förändrades: »han bleknar,
hans anletsdrag förvridas ända till oigenkännlighet, han kväves,
sträcker på sig, kastar huvudet tillbaka och andas häftigt och
bullrande». I själva verket fann han ett nöje i dessa utbrott — »detta
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
