Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Kejsarinnan Katarina och Storfurst Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så långt, att hon söker behaga kejsarinnan och förmå henne till några
nådevedermälen åt storfurstinnans släktingar genom att teckna en
av kejsarinnans mest älskade gunstlingars, Lanskojs, porträtt!»
Mellan de båda storfurstliga makarna hade sålunda uppstått en
missämja, i vilken deras omgivning deltog och efter bästa förmåga
förgiftade förhållandena: fru von
Benkendorf, »den kära Tilly»,
storfurstinnans barndomsväninna från
Mömpelgard, öppnade fientligheterna
mot fröken Nelidov, hennes
bibliotekarie Lafermière stred mot
storfurstens factotum Vadkovskij, och
den sistnämnda i förening med
storfurstens ungdomsvän, baron Säcken,
som nyss återkommit från en
beskickning till Danmark, föreställde
Paul, att man i kejsarinnans
omgivning ansåg honom styrd av sin gemål.
För att visa motsatsen och
undkomma ett inbillat slaveri, smidde Paul
verkliga bojor åt sig, och därmed
började för honom ett förhållande
till fröken Nelidov, som alldeles icke
var av någon transcendent
beskaffenhet.
Katarina Ivanovna Nelidov, född 1758, hade redan passerat
trettiotalet, ganska ful och ansågs därtill elak. Bördig från Litauen i
trakten av Smolensk hade hon fått sin uppfostran i Smolnij, en skola för
adelsdöttrar, på vilka vildskott Katarina II trodde sig kunna
inympa den höga, halvt franska, halvt tyska kultur, som var hennes
ideal. Vid femton års ålder ansågs också fröken Nelidov för ett
underverk av denna i hög grad konstlade uppfostran, och tio år därefter
intog hon sin rang bland hovfröknarna hos Pauls första gemål, från
vilken Maria Feodorovna tog henne i arv utan aning om, att »den
lilla fulingen» möjligen kunde bli en rival. Katarina Ivanovna var
såväl till sitt yttre som sitt inre raka motsatsen till storfurstinnan,
och mot den lugna och ganska jordbundna, idylliska och elegiska,
men i grunden mycket prosaiska slottsfrun på Pavlovsk, satte hon
sin skenbara öppenhjärtighet, sina utbrott av häftighet och vrede,
liksom »sin andes uppsving och himmelska flykt». Hon synes också
Katarina Ivanovna Nelidov.
1758—1839.
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
