Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX. Sammansvärjningen mot Paul och hans mord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överhovstallmästare. Paul behandlade de tre bröderna väl, men dröjde likväl med
att återlämna dem deras indragna jordagods till kort före sin död.
Under tiden levde de på de förskott, de erhöllo av den franska
bankiren Leveau i Berlin och som förmedlades av deras syster. Nikolaj
Subov var ett slags vild tjur, då han var rusig, men då han var
nykter, darrade de övriga sammansvurna för honom, enär han irrade
kring gatorna, ett rov för en tydlig oro, pratade för sig själv och på
allt sätt blottställde sig. Framför allt fruktade man, att hans hustru
— dotter till Suvorov — fått veta hemligheten, vilken hon i så fall —
lika pratsjuk som denne — skulle skrikit ut på gatorna. Av de andra
båda bröderna var Valerian en drömmare och Platon en odåga,
måhända icke så stor pultron eller så dum, som man vanligen
framställt honom, men skeptisk, hjärtlös och depraverad samt ity följd
av en liknöjdhet, ur vilken ingenting kunde ruska upp honom.
I sista stunden erhöll emellertid Pahlen en bättre och
tillförlitligare medarbetare i hannoveranaren von Bennigsen, som hade
personliga räkningar ouppgjorda med Paul, flera gånger avskedats och
återtagits, slutligen förvisats till en sin egendom i Litauen och trots
amnestien icke kallats till Petersburg, där han i februari 1801
emellertid infann sig på Pahlens begäran. Paul tog först älskvärt nog
emot honom, men vände honom därpå ryggen, vilket förtröt Bennigsen,
så att han genast åter ville avresa. Pahlen höll honom emellertid
kvar, och Bennigsen var icke svår att vinna för hans förehavande,
vars framgång hans kallblodighet måhända betryggade i den
avgörande stunden. Torr, stel, allvarsam med en »uppsyn som
kommendörens staty i Don Juan», enligt furstinnan Liewens ord, var han
raka motsatsen till den glada, trevliga och skämtsamma, men sluga,
i »fiffiologien» synnerligen hemmastadda Pahlen.
Det blev också Pahlen, som till slut bestämde Alexanders ställning
till hans faders öde. Redan innan Panin avreste, hade han vacklat,
åhörde vad man sade honom och suckade, sade visserligen icke ja,
men icke heller nej, och för varje gång vanns han allt mera för
företaget. I februari, om icke förr, var han helt och hållet vunnen för
detsamma. Det står numer också utom allt tvivel, att Alexander var
åtminstone moraliskt medbrottslig. »Om ni varit här», skulle
Alexander ha sagt åt sin vän Czartoryski, »skulle jag aldrig blivit
indragen, såsom nu skett», en bekännelse, som följdes av berättelsen om
kejsarens död, varunder berättarens ansikte antog »ett obeskrivligt
uttryck av smärta och samvetskval». Czartoryski anmärker
dessutom, att Pahlens berättelse angående storfurstens deltagande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
