Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII. Alexander och Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den franska arméns reträtt i Ryssland 1812. Målning av Charlet.
här, utan magasiner, förråder eller ens tillräcklig ammunition
befann sig på 900 kilometers avstånd från operationsbasen, därifrån skild
av ett ödelagt område, omsvärmat av en befolkning, som upptänts
av ett dödligt hat mot inkräktaren.
Likväl tog det tid, alltför lång tid, innan Napoleon insåg, eller ville
inse, den verkliga innebörden i det skedda. General Lauriston, tidigare
sändebud i Petersburg, sändes till Kutusov, som dragit sig tillbaka
till Kaluga och därifrån hotade den franska arméens flank. Men alla
fredsförslag tillbakavisades och icke ens på en vapenvila ville den
ryske befälhavaren tänka. Då han underlade Alexander ett förslag
om en dylik, blev följden endast en skarp skrapa. För en gångs skull
var den eljes vankelmodige härskaren fast besluten att icke giva tappt,
trots de franska sympatier han och ännu mera hovet i Petersburg
alltjämt i själ och hjärta hyste. Till denna fasthet bidrog i icke
ringa grad Sverges utrikespolitiska hållning under kronprins Karl
Johans ledning. Det lider intet tvivel att ett svenskt ingripande i
1812-års händelseutveckling på den ryska krigsskådeplatsen skulle
utövat ett ödesdigert inflytande på Alexanders och hans väldes
motståndskraft. Napoleon har själv medgivit det, då han på St. Helena
sade, att världens öde år 1812 låg i »en fransmans», d. v. s. den svenske
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
