Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Dekabristerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huru skulle han kunna lämna dem i sticket i detta ögonblick, då de
utsatte sig för en fara, som hotade icke allenast deras liv utan också
deras ära och samvete? Han kände sig som en soldat, vilken under
drabbningen plötsligt blir blind: han kunde varken strida eller fly.
Samma dag den 12 december ingick till Vinterpalatset
underrättelsen om Konstantins avsägelse, och truppernas ed till den nya
kejsaren Nikolaj I bestämdes till den 14 december. Allt detta erfor
Bulatov av en kort biljett från Rylejev, slutande med orden: »Ära
— Väl — Ryssland.» Han förstod, att han numera icke behövde
besluta sig; saken avgjordes av sig själv, och den 14 december befann
sig Bulatov på Senatstorget tätt invid kejsar Nikolaj Pavlovitj.
»Jag såg kejsaren», berättade han sedermera i sina anteckningar.
»Hans mod behagade mig. Jag stod högst sex steg ifrån honom och
hade hos mig en dolk och ett par pistoler... Det gjorde mig mycket
ont, att jag icke kunde vara honom till någon nytta... jag måste
tänka på församlingen den 12 december, på vilken beslutet fattats
att döda kejsaren till fosterlandets väl. Nu stod jag tätt bredvid
honom, var alldeles lugn och tänkte, att jag råkat i ett sällskap,
som icke passade mig... Jag erfor att överste Stürmler blivit såracl
och ryste vid tanken på, att måhända mitt olycksaliga namn kunnat
vara orsak till att denna kejsarens och fosterlandets trogne tjänare
blivit svårt sårad... Man började skjuta med kanoner... Jag stod
i närheten och förargade mig åt sammansvärjningens anförare, som
utan en aning om militäriska ting utan ändamål offrade människorna.
Och då jag hörde, att en officer vid det upproriska regementet Moskva
avväpnats och huggits i stycken, greps jag av raseri. Hur skändlig
en sådan sammansvärjning än är, skulle jag dock ha hållit mitt ord,
om de sanningsenligt underrättat mig om truppernas verkliga styrka
och icke för mig förhemligat fosterlandets väl. Måhända hade vi i
alla fall lidit ett nederlag, men jag skulle icke för lika billigt pris
givit min sista blodsdroppe. Då de upproriska trupperna skingrats,
for jag hem i högsta själsuppskakning... Då jag alltjämt hörde
att de upproriskas sak stod bra, både gladde och förargade detta mig.
Ehuru jag ärade kejsaren, ville jag likväl hämnas på honom för alla
de värnlösa, som massakrerats. Jag erfor, att artilleriet vägrade
avlägga trohetseden, och förargade mig över, att det icke skyndade de
upproriska till hjälp, men på samma gång gladde det mig, att det
förhöll sig stilla. Min tjänare Ivan Semjonov hade någonstädes fått
höra, att saken skulle börja om igen klockan tolv... Innan jag gick
till vila, befallde jag, att en sadlad häst skulle hållas i beredskap åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
