Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Dekabristerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undrade, att ingen märkte det. Var och en, som betraktat mig, skulle
ögonblickligen ha sagt sig, att jag var en förbrytare, vars like icke
fanns i världen... Med dessa tankar lämnade jag
generalstabsbyggnaden. Kejsaren åkte till trupperna. Han syntes mig god och
nådig, nickade åt mig och jag tyckte, att han också smålog mot mig.
Huru kunde jag hata honom endast på grund av blotta rykten?»
Han trodde, att han skulle bli tokig, och var stundtals alldeles
sinnesfrånvarande, till dess att han uti Vinterpalatsets kejserliga
gemak återkom till sig själv »med den svartaste själ». Storfurst
Michael Pavlovitj kom till honom och frågade vänligt vad han
önskade; den dagen mottogos i vinterpalatset alla »misstänkta» med
vänlighet. »Jag måste tala med kejsaren», var Bulatovs svar, och
storfursten, som genast förstod vad det var fråga om, anmälda honom
hos kejsaren.
Medan Bulatov väntade på att erhålla företräde, hörde han plötsligt
någon ropa: »Hit med rep!» Bulatov bleknade. I den tron, att man
ville binda honom, flammade hans vrede upp häftigare än någonsin.
Repen gällde emellertid icke honom, utan någon annan. Den dagen
grepos de upproriska på gatan och fördes till palatset, där de
mottogos med »största vänlighet», men genast förhördes, visiterades, bundos,
lades i bojor och sändes till fästningen.
Någon tillsade Bulatov, att han skulle gå till kejsaren. Han gick
in genom en dörr och såg Nikolaj Pavlovitj, som kom emot honom.
Ända till sista ögonblicket visste han icke vad han skulle säga eller
göra, och så inträffade något som han allra minst väntat sig. »Jag
är en förbrytare. Låt skjuta mig...» började han, då han plötsligt
kände, att man omfamnade och kysste honom. Han blev alldeles
som förstenad och kunde på en lång stund icke fatta vad det var.
Då han slutligen förstod, att det var kejsaren, som benådade, tackade
och kallade honom »kamrat», greps han av verklig fasa och föll nästan
i vanmakt i kejsarens armar.
Först i Peter Paulsfästningen kom han åter till sig. Han visste,
att han skulle dö; han hade ju själv dömt sig till döden: en människa,
som genomgått vad han gjort, fick icke leva längre. Han kände sig
emellertid lugn och lycklig; den kejserliga nåden hade skingrat alla
tvivel; nu fanns igen skillnad längre mellan »kejsaren och
fosterlandet», de voro åter ett, och för dessa kunde han dö.
»Folk», skriver han i sina anteckningar, »huru orättvist är icke
ditt prat! Vad viljen I väl ha för en kejsare? Nu ser du Rylejev
vad jag var beredd att offra för fosterlandets väl, som du icke ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
