Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Dekabristerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avslöja för mig! Vart har du fört min själl? Till eviga kval... Men
kejsaren har återlöst den... Min Gud, jag tackar dig!» bad han
gråtande av lycka.
Han tvivlade icke på, att kejsarens nåd var såsom Guds nåd. Då
han benådat en sådan förbrytare som han, skulle han icke då också
benåda alla de andra oskyldiga förbrytarna? De voro förbrytare
därför att de rest sig mot sin kejsare; de voro oskyldiga, därför att
de gjort det »för fosterlandets väl». »Jag hör hans änglahjärta klappa.
Vem vågar säga, att denne kejsare, som visar den uslaste förbrytare
sin nåd, icke även eftersträvar folkets kärlek och fosterlandets väl?...
Jag betvivlar icke, att han skall göra allt.. Men av vem skall han
erfara, vad folket behöver?»
Bulatov skulle säga honom det. Han hade svurit att underrätta
kejsaren om »folkets knot» och yppa hela saningen för honom, utan
att skona honom själv eller hans gunstlingar eller någon annan i
världen. Härom skrev han också till storfurst Michael Pavlovitj oändliga
brev. På ett av dessa gjorde kejsaren med blyertspenna den
anmärkningen: »Man bör icke hindra honom skriva, prata och ljuga så mycket
han vill.
Bulatovs häpnad blev emellertid icke liten, då man en dag
började förhöra honom och förklarade, att han skulle komma inför rätta.
Hade då icke kejsaren själv benådat honom? Vad var det för en
domstol, som stod över den kejserliga nåden? »Jag är skyldig, men
skall icke säga ett ord», svarade han domarne på alla deras frågor;
och slutligen förstummades han alldeles. Han väntade ett svar från
kejsaren, men detta kem icke, och Bulatov kunde icke förstå, vad
detta hade att betyda. Han hemsöktes nu på nytt av sina svarta
tankar». Hade han misstagit sig? Hade kejsaren förlåtit, men icke
benådat honom? Eller hade han benådat, men icke förstått honom?
Slutligen uthärdade han icke lägnre, utan fordrade ett svar.
»Som jag fruktar förlora förståndet och föredrager att förlora livet»,
skrev han, »beder jag Eders Kejserliga Majestät att aller nådigast
bekräfta domen. Jag måste få en dom. Utan förlåtelse mottager jag
icke friheten... Jag anropar Eders Kejserliga Majestät att antingen
benåda mig eller döma mig till döden.» På detta brev antecknade
storfursten: »Il parle comme un fou. Je ne puis le moment rien pour
lui». (Han talar som en dåre. För tillfället kan jag icke göra något
för honom).
Vad skulle man också taga sig till med »galningen». En hastig
död skulle väl ha varit den enda nåden för honom. Men utan domstols
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
