Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Karamsin, Zjukovskij och Bjelinskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oerhört inflytande. Han kompletterade och kommenterade författarna
med ofta mästerlig analytisk skärpa, betonande kraftigt, att all poesi
borde vara demokratisk, populär i god mening, och visade, eller
rättare sagt skapade, en ny faktor, som regering och censur måste
räkna med — samhällsopinionen.»
Ett alltmer tilltagande bröstlidande, som förvärrades genom det
uppslitande, jäktande arbetet, tvang honom att 1826 företaga sin första
och sista resa till utlandet, men han
kände endast ryssens tungsinta hemlängtan
till de ryska stepperna. I Gogolj hade
Bjelinskij sett den ryska
skönlitteraturens främste man, men då Gogolj
utgav sina intima brev, greps Bjelinskij,
som redan förut med ångest följt hans
utveckling till en politiskt reaktionär
mystiker, av lågande harm och skrev
till honom ett brev, som blev en
flammande protest mot obskuratism och
despotism. »Knutens predikare,
okunnighetens apostel, obskurantismens och
mörkrets försvarare, tatariska rättens
panegyrist — vad gör ni? Se då
framför era fötter! Vi stå ju vid
avgrundens rand. Hör mitt sista, ovillkorliga ord: cm- vi antaga, att ni haft
den olyckan att med stolt ödmjukhet avstå från era sant höga alster,
måste ni nu också med uppriktig ödmjukhet avsäga er denna sista
sak och försona synden av dess utgivande med nya skapelser, som
erinra om era föregående!»
Bjelinskij återkom till Petersburg i själva verket endast för att dö,
och döden kom den 26 maj 1848 såsom befriaren från det oundvikliga
öde, som eljest skulle ha drabbat honom. Februarirevolutionen i Paris
kastade redan sin skugga framför sig i Ryssland, och den modärna
Groznyj, som innehade tsarernas tron, skulle icke haft större
förbarmande med den förtjänta kritikern än han hade med Dostosjevskij,
som inom kort skulle bestiga schavotten. Bjelinskij jordades i största
tysthet på Volchovska kyrkogården i Petersburg; endast ett par
tidningar vågade meddela en liten notis om det märkliga frånfället, och
det dröjde hela åtta år, innan namnet Bjelinskij fick nämnas i pressen
eller i historien.
T. N. Granovskij, som 1839 i Moskva höll föreläsningar om medel-
149
Vissarion Grigorjevitj Bjelinskij,
1810—1849.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
