Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Tsarens oro för det inre tillståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrifter utkommande arbetena i fosterländsk historia märker jag, att
i dem ofta insmyga sig uttalanden om statsrättliga och politiska frågor,
vilka det endast må tillåtas att behandla med yttersta försiktighet. I
synnerhet måste noga givas akt pa nagra skriftställares böjelse att
förmå allmänheten till oöverlagda yttringar av patriotism, såväl av
allmän som lokal karaktär, vilket, om icke farligt, likväl genom de
följder, som möjligen kunna uppstå, är mycket obetänksamt». Till slut
ålades censorerna att hålla skarpt öga på artiklar av detta slag.
Av större betydelse var likväl, att kejsaren efter detta riktade sin
uppmärksamhet på den ryska patriotismens enligt hans mening
alldeles för högljudda yttringar och särskilt på de från Moskva
utgående slavofilerna eller slavinofila strävandena. Första tecknet till
denna förändring i hans tankar var, att Tredje avdelningen blev ännu
mera misstänksam än förut och började förfölja icke blott
liberali-serande riktningar, utan i allmänhet alla rörelser, som vittnade 0111
självständigt andligt liv. Nästan omedelbart efter domen över den
ukrainska patriotismen häktades en ung lärd, som stod i begrepp att
besöka de främmande slaviska länderna, den sedermera såsom
nationalekonom och publicist bekante Tsjiskov, innan han kunde överskrida
gränsen. Han hade redan 1845 rest i Istrien, Dalmatien, Serbien och
de österrikiska slaviska landsändarna, men fördes nu till Petersburg,
där han skulle stå till svars för sina politiska åsikter om den slaviska
frågan inför Tredje avdelningen. Förhörsformen var alltjämt
densamma, som användes under rättegången mot dekabristerna, först
en korseld av muntliga frågor och därnäst en skriftlig bekännelse, som
skulle framläggas för kejsaren.
Tsjiskov, som var en synnerligen begåvad och slug person, visste
emellertid reda sig och förklarade, att enligt hans mening skulle alla
slaver förenas under tsar Nikolaj s spira — en åsikt, som man icke
gärna kunde på allvar lägga honom till last. Därpå bekände han sig
vara en motståndare till det europeiska inflytandet på Ryssland och
avslöjade sig till Tredje avdelningens uppbyggelse såsom en
representant så god som någon för den Uvarovska treenigheten:
självhärskar-välde, rättrogenhet och folklighet; Peter I, förklarade han, hade varit
den största och farligaste av alla revolutionärer. Dubbelt och Orlov
hade naturligtvis ingen orsak att vara missbelåtna med honom, utan
tackade honom till och med, då de släppte honom, men anmärkte i
alla fall, att han vore alldeles för ivrig, varför det icke kunde tillåtas
honom att — såsom han tydligen önskat — utgiva en tidskrift i
-194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
