Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Alexander Ivanovitj Herzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyckades han komma till Vladimir och slutligen efter en ny,
obehaglig konflikt i Petersburg med gendarmerna till Moskva. I Vladimir
hade han mot sin faders vilja äktat sin kusin Natalja, som han
enle-verat, och 1827 lämnade hon med honom Ryssland för att aldrig
återkomma. Han hade nämligen svurit att icke återvända till
Petersburg, denna stad »för blå, gröna och brokiga polisers godtyckliga
herravälde, för kanslioordning, lakej aktig fräckhet och gendarmpoesi.
Herzen hade tidigt börjat skriva, och då han skuddade den ryska
jorden av sina fötter, hade han redan gjort sig känd som skönlitterär
författare under pseudonymen »Iskander» och skrivit åtskilliga
noveller och berättelser, bland annat en roman: »Vem bär
skulden?» i vilken han skildrar en av dessa överflödiga människor
från tsar Nikolajs tid, bildade, fulla av de bästa avsikter, begåvade,
företagsamma, lika fullt fullständigt överflödiga, oförmögna att bli
eller gripa sig an med något, för sig själva en verklig gåta, varför de
egentligen leva. Herzen fann dock, att romanen icke var hans
riktiga fält. Då han lämnade Ryssland, begav han sig till det franska
Eldoradot Paris, men fann sig besviken även här, och snart upphörde
möjligheten för honom att kunna trycka en rad i Moskva. Italiens
frihetsstrid lockade honom oemotståndligt, men snart var han åter i
Frankrike för att se sina sista förhoppningar krossade, och botad för
alla liberala illusioner flyttade han nu över till London. Han befann
sig i en sorgsen stämning, kände sig nedbruten, två av hans barn hade
■drunknat på en färd mellan Nizza och Marseille, hans hustru, hans
älskade Natalja, hade övergivit honom för den tyska skalden Herwegh,
och hans moder hade avlidit. I London fann sig Herzen till en början
lika isolerad som överallt annorstädes, där han förut varit. Den 1
mars 1849 hade han tagit avsked av sina vänner i Ryssland och
förklarat, varför han aldrig ville återvända till »dimmans,
godtycklighetens, det tysta bortdöendets, den obemärkta undergångens, kvalens
med tillstoppad mun land ... Jag offrar allt åt människovärdet och
det fria ordet. Här i utlandet är jag edert ocensiirerade ord, ert fria
organ .. . Det är också tid att göra Europa bekant med Ryssland;
de skola veta vad de frukta».
Herzen kände sig emellertid alls icke besviken av Västerns idéer,
d. v. s. världshistoriens idéer, som också han älskade och ansåg
oundgängliga för Ryssland, men lika mycket som någon slavofil däremot
av själva den »ruttnande Västern». Han förväxlade nämligen Västern
med dess borgerliga kretsar, dess bourgeoisie, med denna
»conglo-merated mediocrity», vilken han hatade som pesten, som måste föra
-198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
