Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Krimkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en strid mellan grekiska och latinska munkar borttagits från
densamma. Tsarens vrede häröver drabbade i första rummet Porten.
Sultanen hade brutit sitt ord, klagade den ryska utrikesministern, och
tillstått den romerska kyrkan en övervikt i Orienten, vilken tsaren icke
kunde medgiva. Fördenskull fordrade tsaren upprättelse, och som
Frankrike genomdrivit sina anspråk medelst krigiska hotelser, skulle
Ryssland också gripa till militära åtgärder. På hotelsen följde dess
verkställighet: en rysk armékår uppställdes i Bessarabien, och två
andra utrustades till dess understödjande. Den 10 februari 1853 sände
tsaren sin personliga vän, furst Mensjikov i spetsen för en lysande
beskickning till Konstantinopel för att därstädes åstadkomma den
brytning med Turkiet, som han från början åsyftat. Med ett åsidosättande
av alla former, något som var något alldeles oerhört i diplomatiens
historia, framställde Mensjikov i Konstantinopel tsarens fordringar på
protektoratet över sultanens samtliga kristna undersåtar; fordringar av
sådan beskaffenhet, att de ovillkorligen, även om de framställts under
de hövligaste former, måste tvinga Turkiet till ett försvarskrig, och då
Porten icke besvarade det ultimatum, som greve Nesselrode den 31 maj
ställde till den turkiska utrikesministern Resjid Pasja, gingo ryssarna
den 3 juli 1853 över Prut och ryckte in i Donaufurstedömena.
För den ryska tsaren, som invaggat sig i de stoltaste drömmar om
framgång och med brinnande längtan motsett det slutliga utbrottet
av ett krig, som han länge förberett, skulle detta krig emellertid bli
en kedja av de grymmaste missräkningar och de kännbaraste
nederlag såväl för hans vapen som för hans diplomati. »Kolossen på
ler-fotter» blev från denna tid det slagord, som betecknade Rysslands
oförmåga att motsvara de högt spända fordringar på maktbefogenhet
bland Europas stater, vilka tsaren i förblindat högmod haft under den
närmaste tiden efter 1848 och då också lyckats göra gällande.
Redan i september visade det sig, att Ryssland icke kunde räkna
på sina »vasaller» Österrike och Preussen. Österrike glömde sin
tacksamhet för den ryska hjälpen mot Ungerns insurgenter men icke det
övermod, varmed Paskievitj och hans officerare bemött den
österrikiska armén, och ministerpresidenten greve Buol-Schauenstein hatade
därtill tsaren personligen. I Preussen fanns visserligen i de ledande
kretsarna ett ryskt parti, men icke heller dess premiärminister von
Manteuffel hade lust att inlåta sig i ett krig på Rysslands sida för
skyddsrätten över de heliga orterna i Palestina, en religiös fråga, för vilken,
enligt hans ord, tsaren »monterat» sitt folk. Till och med i tsarens
närmaste omgivning hyste man betänkligheter, och hans personliga
-212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
