Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Krimkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Theodor von Bernhardi sade: »Det är klart, att förhållandena helt
och hållet vuxit tsaren över huvudet och att han alls icke längre är
herre över dem. Han är icke längre den drivande kraften, utan drives
och kan varken stå stilla eller vända om: han måste fortsätta!.. .
Kejsaren är nu, då man anser honom vara på rätta vägen såsom aldrig
förr populär hos alla partier: skulle han nu vilja sluta en fred, som
icke uppfyllde Rysslands utsvävande förhoppningar och fordringar,
skulle ingen människa i hela det stora Ryssland förstå varför.
Kejsaren skulle stå där såsom förrädare mot det heliga fosterlandet och
den grekiska kyrkans sak, och huru hastigt, huru mycket allmännare
skulle icke då minnen åter uppstå, att han är en främling, en tysk, en
prins av Holstein Gottorp.» I Petersburg intalade man sig alltmer den
självförvillelsen, att slavofilerna skulle föra ordet, ja, på hösten 1854
förklarade furst V. J. Vasiltsjikov rentut i Berlin, att tsaren och
Ryssland kunde sluta fred endast i Konstantinopel. En särdeles god
bundsförvant hade västmakterna sålunda i Nikolaj s egensinne och i hans
krigsminister, furst Dolgorukijs oduglighet. Tsaren ville icke i sin armé
införa refflade gevär, och fienden kunde skjuta på avstånd, på vilket
det för ryssarna icke ens var tänkbart att besvara elden; själva gar-
Odessa, Rysslands krigshamn i Svarta havet, bombarderas under Krimkriget
(april 1854) av den engelsk-franska flottan.
Efter litografi av Saint-Auber.
-215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
