Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Krimkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slaget vid Alma den 20 september 1854.
mycket nyttig, men såsom högst kommenderande kan man icke
anförtro honom befälet över ens två man». Var sålunda Mensjikovs
oduglighet stor, så var hans självförtroende ändå större, och hans
segervisshet över den överlägsna fienden, vars landsstigning han icke
kunnat hejda, var sådan, att han före slaget vid Alma inbjöd traktens
damer till en segerfest. Fransmännen och engelsmännen tillfogade
honom emellertid ett glänsande nederlag, och han lyckades, endast
därför att de icke fullföljde sin seger, rädda sig till Sevastopol.
Tsaren blev bestört. Den preussiska militärbefullmäktigen i
Petersberg, greve H. von Münster-Meinkövel fann honom djupt gripen, då
han för honom bedyrade: »För trons sak har jag uppfordrat mitt folk,
för tron ha mina arméer marscherat. Det är möjligt, att jag förlorar
Krim, men från vad jag fordrat och måste fordra för att sluta fred,
skall jag icke vika en hårsmån. Förlorar jag flottan och Sevastopol,
varpå jag är beredd, så är jag också beredd på, att Österrike skall
profitera av min ställning och giva mig åsnesparken... Hälsa kungen
och säg, att jag räknar på, att han åtminstone skall avhålla Österrike
från denna infami. Om någon allians mellan de tre makterna kan
tyvärr icke bli fråga, men, såsom är att hoppas, skal) kungen icke
alldeles lämna mig i sticket utan hålla Österrike från kroppen på mig.»
Tack vare den framstående ingenjören general Frans Edvard Todt-
-217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
