Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Bondeemancipationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ren att lugna adeln angående de bland folket kringlöpande ryktena
om böndernas befrielse. Alexander förklarade emellertid i april i
Moskva öppet och utan omsvep för adeln, att det hittills befintliga
tillståndet vore ohållbart och att det var hans fasta föresats att befria
bönderna; det vore nämligen »rådligast att avskaffa livegenskapen
uppifrån och icke låta den försiggå nedifrån». Adeln blev bestört-, men
hoppades, att Alexander icke skulle lösa frågan, lika litet som Nikolaj
I gjort det. Alexander överlade emellertid om saken med Lanskoj,
med generalen och chefen för militärläroanstalten Jakov Ivanovitj
Rostovzov och med chefdirektören för kommunikationsvägarna,
general Konstantin Vladimirovitj Tjevkin; i främsta rummet var det
emellertid Lanskoj, som genomdrev, att frågan småningom avgjordes.
Enligt ett kejserligt beslut förenades i inrikes ministeriet samtliga
angelägenheter, som dittills angående herregodsens livegna varit
fördelade på olika grenar av förvaltningen, vilket gav anledning till dessa
avdelningars intrigerande mot Lanskoj. I spetsen för de missnöjda
stod furst Alexej Fedorovitj Orlov, riksrådets president och
ordförande i ministerkommittén, och statssekreteraren Vladimir Petrovitj
But-kov, av vilka den förra förkroppsligade godsägarnas opposition, den
senare kansliernas. Rörelsen i landet blev allt livligare; och de
upphetsade bönderna begingo i guvernementet Rjasan och även på andra
ställen excesser, så att militär flera gånger måste ingripa. Bönderna
hyste en obegränsad misstro mot godsägarna och ämbetsmännen, men
litade blint på att kejsaren ville deras bästa, ehuru han hindrades
härifrån av de nämnda klasserna, och häri hade de icke så alldeles orätt.
Den 15 januari sammanträdde en hemlig kommitté under kejsarens,
eget ordförandeskap, som under hans frånvaro övertogs av Orlov,
vilken lyckades genomdriva, att motståndaren till bondeemancipationen
Butkov utsågs till kommitténs sekreterare. En särskilt kommitté skulle
pröva alla privatförslag angående bondefrågan, och denna kommitté,
som bestod av tre personer, måste pröva mer än hundra förslag och
på grund härav upprätta ett eget, varpå dess arbeten framlades för
den hemliga kommittén och fingo till genomläsning cirkulera mellan
dennas ledamöter. Då Alexander i Kissingen sammanträffade med
förre domänministern, sedermera ryska sändebudet i Paris, greve
Kisselev, sade han till denne: »Bondefrågan sysselsätter mig oavbrutet.
Man måste bringa den till ett slut. Jag står mer än någonsin fast
vid mitt beslut, men har ingen, som hjälper mig med denna viktiga
sak, scm icke tål något uppskov.» Kisselev erhöll det intrycket, att
kejsaren plågades från alla håll med föreställningar om hinder och
-250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
