Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV. Författningsförslaget. Alexanders död. Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(less nytta och nödvändighet eller tvärtom mod fälld, dessutom fängslad
i den nya lyckan av ett morganatiskt äktenskap med sin mångåriga
väninna, den vackra furstinnan Dolgorukij, gav vika för sin önskan
att njuta ro och lugn, så antog han slutligen förslaget.
Alexander II :s timmar voro emellertid räknade. Den i (13) mars
1881 på morgonen skrev kejsaren under den urkund, som var bestämd
att bli utgångspunkt för författningsreformen i Ryssland och som
följande dag skulle kungöras i den officiella tidningen. Dessförinnan
hade emellertid mordängeln redan skördat hans liv.
Mot general Melikovs bön, att kejsaren icke skulle lämna
Vinterpalatset, hade Alexander II på förmiddagen den 1 (13) mars begivit
sig till söndagens vaktparad i det stora exercishuset. Då han omkring
klockan tre återvände längs Katarinakanalen, hördes plötsligt en skarp
knall, bakom vagnen syntes eld och rök, gatstenar och vagnsspillror flögo
i luften, och i den kejserliga vagnens närhet vältade sig flera personer
ävensom några kosacker av kejsarens eskort i sitt blod. Kejsaren
befallde, att hans vagn, som visserligen skadats, men ändå höll ihop, skulle
stanna, steg ur, likblek med händerna blodiga av glasbitar från de
kors-sade vagnsfönstren, och korsade sig vid anblicken av de döda och
sårade. En ung karl i bonddräkt hade gripits och framleddes av två
poliskonstaplar. »Är du den förbrytare, som ville taga mitt liv!» frågade
tsaren. »Ja», blev svaret. Då en gardesofficer frågade, om kejsaren
verkligen blivit sårad, svarade Alexander: »Gud ske lov, nej!» vartill
förbrytaren halvhögt sade: »Ännu är det icke tid att tacka Gud!»
Kejsaren skulle just återvända till sin vagn, då i detsamma en karl
framträdde, lyfte högra handen, i vilken han höll ett föremål liknande en
snöboll; i nästa ögonblick hördes en ännu starkare knall än den förra,
och så väl kejsaren som främlingen vältade sig i sitt blod. Kejsaren
som blivit förskräckligt skadad, lyftes varsamt i en släde; hans enda
ord voro: »Kallt, kallt!» . . . Till Vinterpalatset... dö där!» Icke långt
därefter sänkte sig Vinterpalatsets flagga på halv stång: »tsaren
befriaren » var död!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
