Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI. Kejsar Alexander II:s personlighet och omgivning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot Österrike var ekot av en misstämning mot den vita uniformen, som
allt sedan det impopulära fälttåget i Ungern härskade i den ryska
armén. Hans mycket omtalade »Ryssland tjurar icke, det samlar sig»,
kunde läsas på allas läppar. I dessa ord återspeglar sig den allmänna
förnimmelsen av att Ryssland under Alexander I och Nicolaj I
uteslutande stått i främmande intressens tjänst och att det var på tiden
att tänka på folkets väl såsom statens egentliga uppgift. Med denna
fras formligen invigdes den nya ryska tidsålder, som utgjorde målet
för det ryska samhällets bildade del.
Det program, furst Gortsjakov uppställde för sig, då han tillträdde
sitt ämbete, kunde han likväl icke förverkliga på den väg, som
närmast tycktes föra till målet. Den allians med Frankrike, som skulle
hjälpa Ryssland att återvinna den ställning vid Svarta havet, vilken
gick förlorad genom Krimkriget, och bereda det tillfälle att tukta
Österrike för dess avfall från den heliga alliansen, kom icke till stånd,
varken 1856, då Alexander II och Napoleon III möttes i Stuttgart, eller
1859, då Franrike såsom Italiens bundsförvant mot Österrike steg
ned på Lombardiets slätter för att vid Sardiniens sida kämpa mot
Italiens arvfiende Österrike, och icke heller 1862 till 1863, sedan det
mesta av de italienska svårigheterna avlägsnats. Det polsk-litauiska
upproret kom emellan och sönderslet de fina trådar, som i åratal
spunnits, gjorde Ryssland till den preussiska politikens bundsförvant och
nödgade den ryska rikskanslären att för framtiden stå på dess sida.
Hans älsklingsdröm att åter förskaffa Ryssland fria händer i Svarta
havet uppfylldes därvid, ehuru på ett helt annat sätt, än han tänkt
sig, och mera till följd av förändrade förhållanden än genom
hans egen förskyllan. Hans förtjänst inskränkte sig endast till att ha
tagit tillfället i akt och framställt en fordran, som på grund av
omständigheternas makt icke kunde tillbakavisas.
Den motvilja mot Österrike, som det förra ryska sändebudet vid
hovet i Wien medförde i sitt nya ämbete, hade, såsom redan
framhållits, varit det första bandet mellan furst Gortsjakov och det ryska
nationalpartiet och för detta partis ledare, Pogodin, Aksakov m. fi.
obetingat gällt såsom borgen för att avseende också skulle göras på
utanför Ryssland befintliga slaver och detta händanefter bli den
bestämmande synpunkten för Rysslands utrikespolitik. Vid denna
tidpunkt kunde emellertid icke bli fråga om några åtgärder mot utlandet,
och dessutom var nationalpartiet utestängt från allt deltagande i
angelägenheterna, varför det måste nöja sig med att spela en roll i
pressen och kunna röra sig med en viss frihet. För den ryska ut-
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
