Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan till nihil — anarkismen är statsnihilism, anarki, såsom Krapotkin
säger med Bakunin.
Krapotkin skiljer sig från marxismen framför allt därigenom att han
erkänner moralen. Han förkastar visserligen den gamla moralen, men
vill i stället grunda en ny moral. Gott är, enligt Krapotkin, vad som
gagnar samhället; dåligt vad som skadar det. Ehuru Krapotkin är
Benthams och utilitariernas motståndare kommer han sålunda i själva
verket icke ifrån att utilitariskt grunda sin moral. Han är
rationalistisk utilitarie och sluter sig till adertonde århundradets engelska
uti-litarier, i synnerhet Adam Smith. Människan har, enligt Krapotkin,
en naturlig sympati, vilken förslår såsom moralprincip. Denna
naturliga sympati är på samma gång en känsla av samhörighet och
sammanslutning, och därigenom kommer samhällets riktiga organisation till
stånd av sig själv. Krapotkin finner den sociala samhörighetskänslan
även hos djuren, och för den skull är den samhälliga
sammanslutningen enligt hans mening en naturlig: »ömsesidig hjälp» är naturlag för
alla levande väsen, icke blott för människorna, utan även för djuren;
kampen för tillvaron, klasskampen är icke enda natur- och samhällslag.
De förändringar, som reformen av år 1861 medförde, måste
naturligtvis också utöva ett ofantlig inflytande på det ryska samhällets
andliga liv och avsätta starka spår även i den ryska skönlitteraturen. Vid
tsar Nikolaj I :s frånfälle hade en nästan gravlik tystnad utbrett sig i
Ryssland. Nu väntade man och fordrade allmänt nya tankar och
delvis sveko icke heller dessa fordringar. Ett oblitt öde hade drabbat den
föregående tidens stormän på den ryska litteraturens område. Pusjkin
och Lermontov hade stupat i dueller, Gogolj fanns död av svält
framför en helgonbild, Gribojedov föll i Teheran, där han var Rysslands
sändebud, för en lönnmördares dolk. Skriftställare i sociala och
politiska frågor hade bragts till tystnad antingen på Schlüselburg eller i
Sibirien eller också nödgats rymma ur landet och bosätta sig i London,
Paris, Genève eller jagades av den hemliga polisens spårhundar från
ort och till ort utan att finna någon säker tillflykt.
De mån, som Europa under den senaste tredjedelen av nittonde
århundradet lärt känna bland den ryska litteraturens förnämsta och som
numera också utav Europa räknas till världslitteraturens yppersta, ha
skrivit sina förnämsta arbeten under Alexander II :s tid och under
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
