Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bearbetade han nämligen endast tre ämnen, vilka han fann under
åren 1844—1849, och bredden får ersätta vad som brister i antalet.
En ofta förfärande vidlyftighet visar den oförfalskade ryssen i
motsats till Turgenjev, denne ryske Flaubert, som just i sin förmåga att
begränsa sig firar sina triumfer. Medan hos lantadelsmannen
Turgenjev staden icke alls spelar någon roll, förflyttar Gontsjarov sin gentry
till Petersburg och utvecklar problemet, om staden och karriären eller
den ursprungliga karaktärsanläggningen skall segra. Uti sin första
berättelse »En vanlig historia» från 1847 lär man i den unge Adujev
känna provinsromantikern, som med huvudet fullt av poesi, kärlek
och. vänskap kemmer till Petersburg och på vilken hans onkel, den
äldre Adujev »rycker ut de sjuka tänderna». Operationen är
smärtsam, men framgångsrik, ersättning anskaffas och med oklanderlig
tandgård sätter sig brorsonen till det rika bord, som står dukat för
Petersburgs ämbetsmannaliv, skriver, men inga skaldestycken, älskar
och gifter sig, men icke förrän han gjort sig noga underkunnig om
hemgift och relationer, och hans program är numera: att från
statsråd bli verkligt statsråd och slutligen geheimeråd för lång och nyttig
tjänst och rastlös flit, slutligen få kasta ankare i någon oförgänglig
kommission eller kommitté med åtnjutande av full pension, och
sedan må människo-oceanen storma, århundraden förändra sig, folk
och stater rulla ned i ödets avgrund, allt går honom förbi utan att
störa hans ro till dess att ett slaganfall eller annan tillstöt hämmar
hans levnadslopp. Receptet är, som man ser, utomordentligt enkelt:
»tag av dig o ungdom dina drömmar och drag på dig vice-uniformen!»
Adujevs onkel och mentor är emellertid gift och väl gift. Han
undervisar också sin brorson, huru man bör gifta sig — icke av
kärlek blott, som ju förgår, utan med beräkning, ehuru icke blott
beräkning. Därefter måste man grundligt uppfostra sin hustru, ställa
henne liksom i en magisk krets, och utan att hon märker det
underkuva hennes vilja och ande. Vad blir emellertid följden? Ungefär
detsamma som Dostojevskij framhåller såsom resultat av mångårig
ensamcell: denna suger livssaften ur människan, enerverar hennes
själ, försvagar och skrämmer henne samt gör henne till en moraliskt
förtorkad mumie, en till hälften förryckt såsom mönster av bättring
och ånger. Sådan är också fru geheimerådinnan, uttröttad, likgiltig
för allt, känslolös och farligt sjuk, ehuru ingenting fattas henne. Denna
skildring, som författaren gjort, så att säga i förbigående, är icke
tillfällig, den återkommer och utgör huvudmotivet i Gontsjarovs andra
3/1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
