Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alldeles obekanta. Förutom denna utsökta form och därnäst
naturbilderna har han skildrat kärlekens skiften — så när som på den
glödande lidelsen, som var främmande för honom och som han icke heller
sökte återgiva. Men kring natur och människor svävar alltid liksom
en fläkt av stilla, svårmodig resignation, och på avstånd avundas han
andra deras livsglädje, levnadslust och jubel. Hans pessimism var
honom medfödd, han tillägnade sig icke densamma under ett senare
liv ur lektyr och sjukdom. Härtill kom hans stora bildning, hans
gedigna kunskaper ’och humana tänkesätt, hans oberoende av
makthavares och allmänhetens nycker och oberördhet av personliga angrepp,
vilket allt gör läsaren medveten om att i Turgenjev komma i beröring
med en av de utvalda.
Turgenjev har även en stor betydelse såsom den ryska litteraturens
förkämpe och förkunnare i västerlandet. Hans livslånga vistelse i
Baden och därefter i Frankrike bragte honom i förbindelse med
framför allt den franska andliga eliten, och i Paris blev han umgängesvän
med den moderna litteraturens förnämsta personligheter, Flaubert, Zola,
bröderna Goncour, Daudet, Maupassant, och bland dessa banade han
väg för Tolstoj och för rysk litteratur i allmänhet.
Hans förnämsta arbeten äro allmänt kända och översatta även till
svenska. Bland desas märkas såsom de huvudsakligaste »Rudin»,
»Adelsnästet», »Aftonen före», »Fäder och söner», »Rök» och
»Novj» eller »Obruten mark». Varandra tämligen lika, äro de av stort
tids- och kulturhistoriskt intresse och i synnerhet lärorika och
betecknande för ryska förhållanden, framför allt under den nikolaitiska
perioden. I »Rudin» skildrar han den ryska typ, som redan Pusjkin
skildrat i Onjegin och som betecknats såsom den »överflödiga
människan», begåvad, hederlig, uppoffrande, oegennyttig, men som detta
oaktat icke slår rot i den dåliga jordmånen, en man i vilken
sanningskärlekens eld lågar, men som saknar självförtroende, icke har lycka
med något, är eldig i orden, men kall som is i sin känsla, sönderfrätt
av fraser, trög och viljelös, ehuru i själ och hjärta despot. »Rudins
olycka är, att han icke känner Ryssland. Det är verkligen en stor
olycka, ty fosterlandet kan undvara var och en av oss, men ingen av
oss fosterlandet. Kosmopolitismen är ett oting, en nolla, ty utan
nationalitet finnes varken konst eller sanning eller liv». Rudin slutar också
ett förfelat liv på Paris’ barrikader.
Sin sista framgång hade Turgenjev med »Adelsnästet», ett
porträttgaller: av ryska adelsmän, men därjämte en objektivt lugn och för den
skull så mycket mera rörande berättelse om krossad lycka, grusade
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
