Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan återvändo otåligt den hopsjunkande till nya ansträngningar.
Därtill kommo andra motgångar: bristen på erkännande, lömska
beskyllningar, bitande hån! Desto mera beundransvärd blir hans sega
livskraft, konstnärens stolta medvetande, för vilken hans arbete, trots alla
vidrigheter, är hans allt, men framför allt denna lidelsefulla kärlek
och medkänsla för alla förnedrade, förorättade och sårade.
Livets vidrigheter förklara mycket bristerna i Dostojevskijs skapelser:
den lösa kompositionen, upprepanden och longörer. Han saknade tid
att gå igenom vad han skrev; han hade ingen, vilken, såsom åt
Tolstoj, sex gånger avskrev »Krig och fred»; han skulle ha varit glad,
om han kunnat få diktera sina skapelser till slut för någon.
Naturen fanns icke till för honom, endast människan, det vill säga hennes
själsliv. Han varken berättar eller beskriver; han ställer människorna
mot varandra och talar, analyserar, argumenterar till deras förmån med
en lidelsefullhet och entusiasm, med en ihärdighet och skärpa, en
mångsidighet och ett djup, som söker sin like, och knyter utvecklingens
tråd med överraskande skicklighet.
Med sin gripande roman »Det döda huset» vann Dostojevskij det
rykte, som hans föregående skriftställarskap icke förskaffat honom.
De fruktansvärda ödets slag, som drabbade honom under åren 1849
till 1857 upptog han med kristlig undergivenhet såsom en tung,
välförtjänt prövning; beröringen med folket lärde honom ännu kraftigare
skatta den ryska heroismen och den kristna ödmjukheten och
förnedringen, två egenskaper, för vilka ryssarna ha uttrycken dogaltjerpjenije
och smirenije, såsom panacén för allt lidande. I »Döda huset»
avslöjade han emellertid i första rummet för den häpna allmänheten den
obekanta sanningen om Rysslands, närmare sagt, Sibiriens fängelser
och förbrytarna. Romanen blev också en storartad uppenbarelse, för
censurens skull i form av efterlämnade anteckningar av en för mord
av svartsjuka till tukthusstraff dömd adelsman, vilken efter
fängelsetidens utgång stannat i Sibirien och vars papper utgivaren nu
offentliggjorde. Berättelsen sträckte sig icke över alla de tio årens
fängelseliv, skildrade endast intrycken från de första åren och slutade med
frigiveisen från tukthuset. Framställningen avhåller sig från varje klagan,
alla sentimentala utgjutelser och varje vädjan till känslan, men verkar
därigenom också så mycket starkare. Endast då och då avbryter en
kritisk anmärkning om onödig grymhet berättelsens lugna gång.
Förbrytarens psykologi fördjupas däremot på ett utomordentligt sätt, och
slutligen sammanfattar Dostojevskij sina iakttagelser i följande ord:
»Huru mycken ungdom är icke förgäves begraven inom fängelsets mu-
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
