Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rar! Huru stora krafter tillspillogivas icke här! Ja, det måste
erkännas: ryssarna äro ett ovanligt folk. Kanske äro dessa fångar de
starkaste och mest begåvade bland oss. Men förgäves gå mäktiga
krafter förlorade — fördärvas onaturligt, olagligt, oåterkalleligt. Och
vem rår för detta? Ja, ja, vem är den skyldige?»
»Ja, varför finnes så mycket elände i Ryssland?» Den stora frågan
har Herzen, Tjernvsjevskij, Dostojevskij och så många andra ryssar
gjort sig, och besvarat på olika sätt. Man skulle på denna fråga
svara, att grunden härtill ofta måste sökas hos just dem, mot vilka
Dostojevskij inskärpt dogaltjerpjenije och smirenije. »Med valda
exempel av skakande tragik», säger Brückner, »visar han, huru den
enskilde blir förbrytare. Vi lära känna fångens psykologi; hans
drömmande överspända väsen, hans nästan barnsliga lättsinne, den
omotståndliga driften att då och då visa sig såsom egen herre till att spela
bort eller rumla upp den magra förtjänsten; trumpen tystlåtenhet, ofta
under den bedrägliga masken av sävligt lugn, dolt trots och undertryckt
ursinne; en retlighet, som ständigt brister ut i gräl och avund, i lust att
förtala och beljuga, inblanda sig i andras förhållanden, ehuru även
förnuftig godmodighet, skämtsamhet, ja hån förekomma; nästan
sjuklig äregirighet, ävlan att till varje pris spela en roll. Sålunda utplånar
tukthuset icke heller olikheten i temperament. Endast en sak är
gemensam för alla: bondens och soldatens outsläckliga hat till adelsmanen,
som är hans kamrat i straffanstalten! Och på allt tynger samma känsla
av svårmod, nedslagenhet. Samma mål: friheten, som man för sig
utmålar vida härligare än verkligheten kan bli, föresvävar alla. Den
trasiga landstrykaren utanför fängelsets murar ter sig för straffången som
en kung. Allt skuldmedvetande saknas; man tycker sig alltid ha
handlat i sin goda rätt, man fick inte göra annorlunda, i synnerhet gent
emot överheteen. Straffet lides såsom ett nödvändigt, naturligt ont;
om bättring kan aldrig bli fråga. Härtill ha varken stat eller
fängelse någon förmåga».
I denna förbrytarstämning, som avklädde sig den kristliga
ödmjukheten och tillmätte sig samma rättigheter som andra människor, satte
sig över gott och ont och utfunderade en lära, som tillåter den
brottslige allt, skrev Dostojevskij några år senare, sedan hans publicistiska
verksamhet avbrutits år 1866, romanen »Brott och straff» eller, såsom
den i svensk översättning även heter »Raskolnikov», av Dostojevskijs
alla arbeten det, som gjort honom mest berömd i västerlandet.
Romanens ämne låg, så att säga, i luften och bestämdes av de förbrytelser,
som vid samma tid begingos av studenter i Paris och Ryssland. Medi-
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
