Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och brottslingens moraliska pånyttfödelse. Denna andra del förbleA
emellertid oskriven, och endast i en tämligen kortfattad epilog angiver
Dostojevskij huvudgången av försoningen. Man kan emellertid knappt
tänka sig en mera uppskakande skildring, än huru tanken på brottet, att
mörda en gammal gemen och elak pantlånerska, först uppstår i den
unge begåvade, men fattige studenten Raskolnikovs huvud, därstädes
biter sig fast och så gott som mekaniskt med en naturkrafts
omotståndlighet slutligen driver honom till att utföra gärningen, samt huru de
olyckliga följderna av densamma icke dröja att infinna sig och likt en
i vattnet kastad sten draga allt vidare ripgar kring brottslingen, ända
till dess att denne, plågad och pinad av sitt skuldmedvetande, ehuru icke
direkt av ånger över vad han gjort, utan fastmer av äckel åt hela
gärningen, halft mot sin vilja tvingas bekänna sitt brott, men trots
allt ändå hyser sina tvivel, om han verkligen begått ett brott,
huruvida han icke varit i sin goda rätt och gjort samhället en tjänst med
att undanröja en onyttig och skadlig varelse, allra helst då man
besinnar, att de personligheter samtid och eftervärld beundra såsom
hjältar och folkens välgörare vunnit sin ära och sitt rykte med strömmar
av blod och massmord på hela folk, och slutligen om någon försoning
i själva verket ens varit nödvändig eller om alltsammans icke helt
enkelt varit ett spel av nerverna. Såsom skildring av ryska karaktärer,
ryska sociala och storstadsförhållanden och ryska seder står romanen
på höjden av berättarkonst, och något mera målande än den heta,
illaluktande luften på Petersburgs gator mellan de höga husen, smutsen
och fylleriet i hotellen och fattigmans hålor och kyffen, samt miasman
av alla laster och brott har man svårt att tänka sig.
Efter de båda romanerna »Idioten» 1868, och »De besatta» 1871—72,
av vilka han i den förra skildrar så gott som uteslutande abnorma
individuella själstillstånd och fördjupar sig i människonaturens nattsidor,
samt i den senare giver en blodigt satirisk skildring av den nihilistiska
propagandans utväxter, återupptog han under åren 1873 till 1880 sin
publicistiska verksamhet och skrev sin »En skriftställares dagbok», i
vilken han gjorde sig till tolk för den slavofila visheten och med denna
till och med vann sitt livs största, i sitt slag rentav fenomenala
framgång, då han den 8 juni 1880 under minnesfesten över Pusjkin i Moskva
höll sitt entusiastiska festtal över skalden och därmed väckte den största
hänförelse hos sin publik, även bland dem, som hyllade västerländska
idéer, d. v. s. zapadnikerna, och rörde sina åhörare ända till tårar.
Grundtemat såväl i hans uppsatser som i detta tal kan enligt Brückner
sammanfattas till följande:
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
