Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hela liv i adelsfamiljerna, på landet, med de ståtliga genrebilderna,
vargjakt, slädfärder, hetsjakt, och i huvudstaden, i krigslägret och i
ministerierna, i frimurarlogerna och i privatkretsarna, på slagfältet vid
Austerlitz och Borodino samt i bykyrkan.
Men även folket fick i romanen sin beskärda del, ja Tolstoj
framkallade beröringen med detsamma med full avsikt. Hans tvivel och
skrupler släppte honom icke, och även i »Krig och fred» efterforskade
han livets mening och vem som stode denna mening närmast,
intelligensen eller folket? Sålunda sammanför han Pierre Besuchov med
en man av folket, den godmodige Karatajev, som förkroppsligar den
ryskt nationella visdomen, känner livets sanna mening och i sina
ordspråk meddelar Pierre Besuchov läran om förödmjukelse, försakelse,
ödmjukhet, tacksamhet mot skaparen. Visserligen undergår Pierre en
inre förändring, men överger för den skull icke sitt vanliga liv. Ett
steg längre har emellertid Pierre-Tolstoj kommit än Olenin-Tolstoj.
Karatajevs utsäde skall också småningom bära frukt, och en gång
skall PierreTolstoj, som en god fée icke vägrat något, finna sitt
lyckliga liv så ofruktbart öde och tomt, trots maka och barn, att han
undviker att se sina jaktgevär och alla repstumpar måste gömmas för
honom, för att han icke skall falla för självmordstankar. Dett var Leo
Tolstojs själsstämning såsom nygift (1862).
Tolstojs andra stora roman »Anna Karenina», likaledes
offentliggjord i "Ryska Budbäraren», 1875 till 1876, är en skildring av den
lagliga och av äktenskapsbryterskans brottsliga kärlek. Den vackra Anna
Karenina, på vilken hennes korrekta, kalla gemål, en högre ämbetsman,
icke förmår imponera, låter bedåra sig av den glänsande officeren och
djärva ryttaren Vronskij, sviker sin plikt och, då Vronskij, trött på
den tvetydiga situationen och på hennes svartsjuka, kallnat, går hon
förtvivlad i döden, kastar sig under lokomotivet och krossas av detta.
Motsatsen till denna, endast till smälek och olycka ledande så kallade
stora lycka är Levins rättmätiga, till äktenskap ledande kärlek. I
Levin återfinner man Tolstoj, men denna gång bestämdare, klarare än i
Pierre Besuchov. Levin-Tolstoj lever det lyckligaste liv, men gnages
liksom Tolstojs föregående avatarer, den fjortonårige Irtenjev-Tolstoj,
Olenin Tolstoj, av analysens mask. Överallt frågar han efter det
egentliga, omedelbara ändamålet, kan icke intressera eller låta hänföra sig
för något, protesterar mot krigets mördande, och åtta år därefter
skri-*ver han till och med 0111 det grova bedrägeri, som kallas patriotism och
fosterlandskärlek samt överlämnar det uteslutande ansvaret härför åt
regeringen på grund av varjagerfabeln. På detta sätt besparar han sig
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
