Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligande av alla primitiva element och instinkter, formligen en skogsande
eller satyr, erhåller han ett nytt begrepp om livet och finner, liksom
Rousseau, lyckan i anslutningen till naturen: »förr då jag fordrade och
utfunderade så mycket för mig, förvärvade jag ingenting annat än skam
och bekymmer — hur litet behöver jag icke nu till att vara lycklig!
Lyckan beror därpå att man lever för andra. Jag behöver ingenting för
mig, varför skulle jag icke leva för andra?» Olenin avundas icke blott
Lukasjka för hans fysiska, utan även Jerosjka för hans moraliska hälsa.
För denna panteist »är allt ett, Gud har skapat allt till människornas
glädje, det finnes ingen synd .. . tag till exempel de vilda djuren . . . det
är alltihop lögn; dör man, sä växer gräs på en grav, det är allt.»
Efter återkomsten från Kaukasien gav Tolstojs deltagande i
Krimkriget honom stoff till de utmärkta stridsbilderna »Sevastopol i dec.
1854 och i maj och augusti 1855». Även i dessa berättelser framhåller
han motsatsen mellan folket, den simple soldaten, som uppfyller sin plikt
utan att knota, utan att skryta, med betänksamt tryggt lugn, i motsats
till intelligensen, officerarna, deras tillgjordhet och teatraliska heroism.
Linder den första tiden på Jasnaja Poljana efter kriget krympa för
tillfället idealen och lugna sig tillsvidare skrupler och tvivel. Hjälten i
Tolstojs roman »Familjelycka» tillstår: »Jag har upplevat mycket och
tror mig ha funnit det för lyckan nödvändiga, ett lugnt ensamt liv i
vår bys enslighet, med möjlighet att göra folk gott, som är så lätt, varvid
de icke äro vana, och därnäst arbete, arbete, som tycktes medföra nytta;
— ty vila ut, natur, bok, musik, kärlek, det är den lycka, utöver vilken
jag icke drömt — och därtill kan ju ytterligare familjen komma och allt,
som människan kan begära.»
Det var nu 1865, som han i »Ryska Budbäraren» började utgiva en
stor roman »Krig och fred», vilken jämte »Anna Karenina» skaffat
honom världsrykte, såsom en av icke blott Rysslands, utan Europas
störste författare och som också, så länge litteratur finnes, skall
bereda honom en hedersplats i de litterära stormännens Panteon. Denna
roman, vars handling förskriver sig från åren 1805 till 1813, således
de stora krigen mot Napoleon I, behandlar mindre de historiska
händelserna, än den utgör en familjekrönika över släkterna Rostov,
Volkon-skij och Besuchov och deras medlemmars öden under de nämnda
ödesdigra åren. Napoleon I, som Tolstoj för övrigt fullständigt icke blott
misstecknat, utan också missuppfattat, den gamla ryska generalissimus,
furst Kutusov, tsar Alexander I äro noga taget endast staffagefigurer,
och även i denna roman återfinner man i vissa avseenden Tolstoj själv
i Pierre Besuchov. För övrigt är romanen en kolossal målning av tidens
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
