Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
positiv tro. Hans tvivel bli till verkliga kval: »Jag kan icke leva utan
att veta, varför jag är här och vad jag är.» Resultatet av
människoandens århundraden långa mödor är, att i oändligheten av rum, tid och
materia avskilja en organisk liten blåsa, bibehåller sig en tid och spricker —
det är jag. I sanning ett groft hån av en fientlig makt.»
Vila från denna gnagande mask erhöll han genom mekaniskt arbete,
och kände därvid i sin själ till och med närvaron av en domare, som
alltid visade honom den rätta vägen; endast då han tänkte över det,
hade livet ingen mening. Under ett samtal med en gammal bonde går
emellertid ett nytt ljus upp för honom. Bonden talade om olika
människor: den ena lever blott för sin nödtorft och stoppar endast buken
full. Men Fokangtij är en rättskaffens gubbe, lever för sin själ,
tänker på Gud. »Hur tänker han på Gud? Hur lever han för sin själ?»
»Det är ju klart, efter sanningen, efter Guds sätt.» Levin samlar sina
tankar: förnuftet lär oss leva för vår buk, men den hos mig och alla
människor levande kunskapen om’ det goda står utanför förnuftet och
orsaksföljden. Nu har jag frigjort mig från min villa, mina tvivel,
funnit husets Herre och lärt känna det onda och det goda, som vuxit upp
hos mig med mitt liv; att icke nöja sig härmed är stolthet, dumhet,
skurkaktighet, förnuftets bedrägeri. Utan föreställning om Gud-skaparen,
om det goda, vad skulle vi väl ta oss till med våra begär, lidelser, tankar?
Icke med förståndet — med hjärtat, med tron på vad kyrkan bekänner,
vet jag det. Budet: »älska din nästa» har jag med glädje omfattat
redan i min barndom, därför att det låg i min själ, ehuru jag icke förstod
det. Tanken kan knappt följa känslan av glädje och lugn. Denna nya
känsla har icke förändrat mig, lyckliggjort, upplyst, överraskat mig,
lika litet som känslan av min kärlek till min son. Nu skall mitt liv
emellertid bli oberoende av allt, som kan ske med mig, varje handling
icke blott vara meningslös, såsom förut, utan ha en otvivelaktig mening
av det goda, som jag förmår lägga in i den.»
Tolstoj skulle emellertid icke stanna vid den bekännelse, han lagt i
Levins roman. Framför allt misstog han sig om kyrkan och erkände
i sin ivriga jakt efter sanningen sin villfarelse, numera emellertid, i
sina polemiska skrifter, bekännelser o. s. v., som han i hastig följd
offentliggjorde efter varandra. Tolstoj ägnade i två större arbeten en
ingående »kritik» åt den dogmatiska teologien och studiet av de fyra
evangelierna. Den anda, i vilken han företog sig detta värv, framgår
bäst i följande ord i hans skrift »Min religion», som 1885 utkom på
franska: »Jag kan icke längre», säger han, »vänja mig vid den tanken,
att säga efter aderton århundraden, under vilka Jesu lag bekänts av tu-
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
