Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sentals mänskliga varelser, efter aderton århundraden, under vilka
tusentals människor helgat sin tillvaro åt studiet av denna lag, finner jag
mig upptäcka densamma såsom något nytt.» Vad kyrkan angick, fann
han snart, att kristendomens väsen: kärlek, ödmjukhet, självförsakelse,
det ondas vedergällande med det goda, blivit en blott tillfällighet, en
underordnad bisak, och snart stötte honom kyrkans intolerans, hennes
dogmer, det råa, barnsliga och utlevade i hennes ceremonier för
huvudet.
I sitt studium av evangelierna fängslades Tolstoj i första rummet av
Jesu Bergspredikan, från vilken också de flesta dissidenter utgå, och
fann, att hela vår samhällsordning, i motsats till densamma, vilar på
principen »öga för öga, tand för tand», att gudomlig och mänsklig
rätt stå mot varandra, att Kristi läras praktiska obrukbarhet upphöjes
till grundsats; att vi kalla intigheten, de ihåliga avgudarna, för kyrka,
stat, kultur, vetenskap, konst, civilisation. Av sina studier av de
evangeliska texterna och de första kyrkofäderna fann han, att orden: Dömen
icke, så skolen I icke dömda varda, oriktigt blivit förklarade såsom
gällande blott enskilda människors tal om varandra, medan de i själva
verket gälla staternas domstolar och domare, vidare fann han, att
vidskepelsen om en Kristi personliga uppståndelse var endast en återstod från
hedendomen, en olycklig förväxling av sömn och död, att Kristus mot det
personliga livet icke ställde ett liv på andra sidan graven, utan
mänsklighetens gemensamma liv, vilket sammansmälter med samtid, forntid
och framtid. Till slut blev ingenting kvar av kyrkans lära, som för varje
fördomsfri är vanvett och som lärts i den pseudokristna religionen i 1500
år. »Såsom vi utan kyrkan avskaffat slaveriet, påvar och kejsares
au-tokrati, skola vi även avskaffa de andra obilligheterna, egendom och
stat, allt har övergivit kyrkan, gjort sig oberoende av henne, hon har
blivit överflödig, liksom navelsträngen, ty på den omedvetna måste den
medvetna födas, den medvetna kunskapen och sanningen av Kristi
lära följa. Mitt stycke bröd tillhör mig endast då, när jag vet, att var
och en har sitt, att ingen lider därav, medan jag äter. Den, som vill
behålla sitt liv, förlorar det i sin egoism. Det sanna livet förstorar det
genom förgångna generationer goda, i det man avstår från den egna
viljan och följer Guds vilja. Dogmer, syndafall, återlösning o. s. v. ha
blott förfalskat vår uppfattning och låtit etiken försvinna med
kristendomen. Utan Kristi lära och kyrkan, som växt ut över densamma, skulle
vi i dag vara närmare Kristi ideal. Den, som bekänner sig till detta
ideal, måste lämna världen, ty just livet ute i världen kräver stora offer
och kval, berövar oss lyckans sanna betingelser, löser vårt band med
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
