Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett välgörande krig lika väl som en dålig fred. För övrigt
är, enligt hans åsikt, det onda icke ett negativt begrepp, en
ofullkomlighet, som försvinner av sig själv i samma mån det goda förkovras,
utan ett objektivt faktum, en positiv makt, som måste bekämpas och
utrotas. Det onda uppträder individuellt, socialt och fysiskt, ledande till
synd och död. Men ehuru världen är förgänglig och döden vårt värsta
onda, ha vi just på grund av vårt tvivel rätt att av Gud få bekräftelse
på hans gudom, att Han har makt över döden och är starkare än det
onda. Gud och det godas makt äro ändlösa, och för den skull ha vi
också rätt att tro på uppståndelsen, som ju också varit ett historiskt
faktum.
Uti inledningen till sin syn passar Solovjev på att vända sig mot
Tolstojs urkristendom, som han icke ens vill beteckna såsom en falsk
religion, utan rentav stämplar såsom »medveten lögn». Han låter också sin
Antikrist — alldeles som Tolstoj — ha tjänstgjort vid artilleriet, och i
hans skildring synes Tolstoj icke blott innehållslös och falsk, utan som
en bedragare. Solovjev förföljer sin vedersakare med glödande hat
och framställer de tankar på självmord, Tolstoj en tid hyste, såsom
självmordförsök av den missnöjda övermänniskan, från vilket satan på ett
underbart sätt räddade honom för att på samma gång förläna honom sin
människobetvingande förmåga.
Under sina sista år greps Solovjev av en pessimistisk stämning, som
även återspeglar sig i hans »Antikrist». I själva verket avstår han
från sin tidigare kyrkofilosofi, och ryska folkets och tsarens messianska
uppgift bortfaller alldeles; en kyrkounion såsom teokratiens
förutsättning kommer icke till stånd, och den förra kyrkopolitiken övergives
fullständigt. Solovjev har tydligen förlorat sin starka tro icke blott på
tsaren, utan även på det ryska folket. Redan 1891 skakades denna tro
hos honom betänkligt då han nödgades bevittna hungersnödens
härjningar och samhällets och regeringens apatiska likgiltighet. I en uppsats
från 1898 uppträder han mot dem, som vilja lösa den ryska och
europeiska frågan om ett århudrade i enlighet med kraftmekanikens enkla
lagar med tillhjälp av Rysslands till 400 millioner ökade befolkning, och
påvisar, huru osäkra dylika beräkningar äro, samt framhåller den
omständigheten, att befolkningen i Rysslands inre guvernement icke mera
tillväxer. Han kommer slutligen också till den åsikten, att Europa icke
är så fördärvat, som han trodde, då han i början av positivismen och
socialismen fann det starkaste uttrycket för gudsförnekelsen. Även
katolicismen betraktar Solovjev med andra ögon än förut och har icke
längre kvar sin gamla gynnsamma tanke om densamma. Hans skildring
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
