Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utväg» och »På kniven» eller Klusjnikovs »Fata morgana». Hjältinnan
i denna roman av 1869 är dotter till en man från fyrtiotalet, en vän till
Herzen och Bakunin. Till åtlydande av sin faders testamente kastar
hon sig jämte sin revolutionära broder i rörelsens virvel och bekänner
sig till materialismen, nihilismen och till sist nationalismen för att
slutligen, berövad alla illusioner, tillstå, att hon genomskådat de föregivna
förkämparna för sanning och frihet och i dem endast funnit en hop
äregiriga, som kivas om makten, »liksom gamar slita åsens inälvor ur
varandras näbb; att folkfriheten endast är förvändning till att upphöja
nya tyranner på de tidigares bekostnad och att nationalitetens mask
måste skyla de lägsta syften. Bruten och misshandlad, fylld av hat,
äckel och förakt, utan livslust och framtidshopp, ser hon i London från
sin ensamhets höjd ned på alla dessa företeelser. Ljeskovs första roman
av 1865 skilde sig från Klusjnikovs huvudsakligen däruti, att bestämda
personligheter utpekades. Även i hans roman kastade sig socialisterna,
idealisterna, i armarna på det polska revolutionspartiet, sedan de
funnit, att Petersburgsnihilismen gjort bankrutt. Naturligtvis besvarade den
liberala pressen dessa författarens personligheter och karikatyrer med
de skarpaste angrepp, och man kan för den skull icke förvåna sig över,
att han sedermera i sin pamflettroman »På kniven» på det
skoningslösaste sätt blottställer nihilismen.
Ljeskov skildrade också det ryska andliga ståndet, i synnerhet det s. k.
»soborjane», d. v. s. domkyrkoprästerskapet. Sålunda skildras en sann
själaherde i hans konflikt med de andliga myndigheterna. Som de nya
personerna i seminarium icke hade några familjenamn, emedan man i
deras hem nöjde sig med de båda dopnamnen, det egna och faderns,
erhöllo de först i seminarium ofta ganska underliga tillnamn, såsom
Marmeladov, Aprikosov, Benevolenskij, Speranskij, Jerichonskij o. s. v.
Den nämnda äkta själasörjaren heter också Tuberosov, lever för
sanningen och sitt kall, vilket snart gör honom misshaglig för de andliga
myndigheterna; man väntar sig nämligen icke något initiativ, ingen
kraftig verksamhet hos ryska andliga; dessa få endast vara
kyrkotjänare. För den skull förbjudes Tuberosov att predika, han får —
såsom den ortodoxa kyrkan merendels fordrar — endast föreläsa stycken
ur kyrkofädernas homilier ävensom motarbeta alkoholmissbruk; han
beskylles för att ha låtit besticka sig av de gammaltroende, därför att
nan endast ville omvända, icke angiva och plundra dem. Till detta
måste han kämpa en annan strid med sin herkuliska, larmande och
häftiga diakon Achill, som förenar ett hjärta av guld och enfald med den
starkaste rättrogenhet. Båda utrota otrons ogräs, som den ateistiska
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
