Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta egenartade »mörkrets rike» förde Ostrovskij upp på scenen,
rikt såsom det var, på kollisioner mellan gamla och unga med därav
följande katastrofer. Redan nu saknades nämligen icke revolter mot
godtycket, något som de gamla sågo med överraskning och förvåning
och betraktade som en följd av den »modärna lastbarheten», såsom
något oförklarligt, dittills obekant. Lika ofta förekommo emellertid
konflikter mellan rika och fattiga, som understodo sig att vilja tillvälla sig
mänskliga rättigheter, till stor förtret och livligaste förtrytelse hos de
över en sådan uppstudsighet ursinniga penningsäckarna, och slutligen
tedde sig striderna mellan representanterna för traditionellt godtycke och
de åt dem utan skydd prisgivna offren endast så mycket vidrigare som
de iklädde sig modärn dräkt.
Från sin egen familj kände Ostrovskij den ton och det
åtskådnings-sätt, som rådde i hans miljö. Hans fader var nämligen ombudsman för
Moskvas köpmän, och han själv hade anställning såsom tjänsteman vid
handelsdomstolen. För teatern hade universitetsungdomen alltid
svärmat, teaterbesöken voro nämligen dess enda intresse, teatern var ju
också den »naturliga skola», som själva Gogolj förordat för att lära känna
världen och människorna. Sålunda uppstodo de första teatrarnas
scener och stycken, som visserligen icke genast funno väg till tiljorna,
gjorde likväl såväl författarens namn som deras ovanliga ämne bekant till
en del genom tryck, men mestadels genom deras uppläsande,
naturligtvis i slutna kretsar. Tills vidare inskränktes dessa stycken och deras
uppförande till Moskva, och 1847 uppfördes »Familjebilden»: brodern
gillar den anhållan om hans systers hand, som framställes av en köpman,
vilken på gamla dagar fått det infallet att gifta sig. Dels lockar honom
utsikten att kunna bedraga sig till några fördelar av hemgiften, dels är
köpmannen en hygglig, stadgad, under ruset fredligt anlagd människa.
Djupare än denna enaktare trängde komedien: »Bankruttören» eller
»Släktingarna bli nog ense». Köpmannen Bolsjov vill icke betala sina
fordringsägare och gör för den skull konkurs, sedan han överflyttat sin
förmögenhet på dotter och måg i den oförsiktiga övertygelsen, att de
icke skola lämna honom i sticket. Det älskande paret tycker emellertid,
att det bör njuta den oförminskade förmögenheten och avspisar för
den skull föräldrar och äktenskapsmäklare — sådana arbeta nämligen
vid varje giftermål — med tomma ord. Föräldrarna vandra i
bysätt-ningshäkte, och mågen vänder sig till publiken med orden: »Vi skola
öppna en ny affär, hedra oss med edra inköp: skicka lugnt, om också
bara ett barn, vi skola icke ta ett enda rundstycke för mycket!»
Pjäsen var naturligtvis alldeles omöjlig på scenen; hela köpmanskåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
