Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ryssland, för närvarande men för obestämd tid en förlamande frostnatt
utbrett sig över landet. På förra århundradets 60- och 70-tal
förklarade man jublande, att man slutligen blivit kvitt odugliga tyska
kulturmänniskor och adeln och att i stället friska safter, ny energi skulle
tillföras litteraturen från de okultiverade ryssarnas, i bonde- och
popsönernas, ur böndernas klass utgångna småborgares, i hårdaste strid
stål-satta kraft. Dessa förhoppningar syntes emellertid endast till en mycket
linga del skola uppfyllas, och sådana förhållanden på senaste tiden
utvecklat sig i Ryssland torde även denna ringa del komma på skam.
Skriftställaren ur folket har i regel gått under, i bästa fall av lungsot,
Rysslands gamla plågoris, mestadels likväl av delirium tremens, men
även i vansinne och självmord, och skulden härtill har icke blott
uteslutande varit en i största armod och under fruktansvärt tryck upplevad
ungdom. En Dostojevskij, en Nekrasov m. fi. ha i detta fall gjort
undantag; de ha visserligen lidit fruktansvärt under sin ungdom, men
likväl visat sig ojämförligt mera vuxna det mest upprivande arbete än
deras yngre samtida från sjuttio- och åttiotalet, vilka förlorat den gamla
patriarkaliska tron, men icke känt sig tillfredsställda av blotta
negationen, av »markens rensning». De ha icke kunnat förskaffa sig en ny tro,
och splittrade, förtvivlande religionslösa, utan energi och övertygelse,
med övermänskliga nerver och humant tänkesätt, ha de icke mera vågat
något stort, endast förmått åstadkomma en novell eller en dikt, om
också ofta i den mest fulländade infattning; högre har deras
ärelystnad icke sträckt sig ens hos de bästa.
Den förnämsta av dem alla är emellertid Anton Tjeckov, född 1860
i Tagenrog, död i lungsot redan 1904. Promoverad till läkare efter
studier vid Moskvas universitet, företog han 1890 en resa till ön Sachalin,
varifrån han hemförde intressanta skildringar av de deporterades liv.
Han var »mästare i skizzer, genrebilder, och en helgjuten konstnär med
ett fint sinne för det ryska vardagslivets ofrivilliga komik, som odlades
till djup humor, icke utan mystisk anstrykning.» Under
pseudonymen »Tjerchonte» tecknade han saker, som, enligt Brückners ord, ofta
tedde sig, som om de beräknats för Paristidningen »Gil Bias», och
som 1905 förskaffade en översättare i Berlin åtal för sedligheten
sårande skriftställeri i berättelsen om en pop, som säljer sin rätt till
bröllopsnatten. Andra berättelser behandlade köpmän, hedersgäster vid
bröllop, vilka hyras för bestämd taxa. Dessa första skizzer svällde
emellertid snart ut till noveller, i vilka en värld av gestalter, icke blott
människor, utan även djur, uppträda handlande och talande. Med
undantag av de högre klasserna representeras i hans berättelser hela Ryssland,
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
