Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Alexander III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det skulle lyckas honom komma till rätta med rollen av rättvis
skiljedomare, utan att skada Rysslands ställning. Ryssland måste för den
skull mot de stridande intaga en så imponerande ställning, dess välvilja
bli av sådan betydelse för dem, att ett gott förhållande till det ryska
kabinettet under alla omständigheter syntes dem det viktigaste och
mest eftersträvansvärda målet, till och med om i ena eller andra fallet
den påräknade fördelen för det egna intresset icke skulle vinnas. I detta
syfte upptogs åter det hemliga kriget mot Porten, som visserligen aldrig
riktigt vilat efter Krimkriget, men likväl bedrivits ganska lamt, och på
samma gång skapades ett för de stridande partierna, greker såväl som
slaver, gemensamt intresse, som lovade underlätta en försoning dem
emellan.
Till att utföra denna plan fordrades ingen särskild talang; den gamla
organisationen fanns redan förut och behövde blott sättas i
verksamhet, med den skillnad likväl, att jämte den religiösa hävstången, som
den ryska agitationen nästan uteslutande begagnat under Krimkriget,
numera också den nationella sattes i rörelse. Vad förut varit den
ortodoxa tsarens uppgift blev nu också den nationella stambefryndade
kejsarens, och hand i hand med denna agitation upphetsades ra jas mot
de turkiska myndigheterna på ett sätt, som var elakartat nog, men skulle
verkat ändå kraftigare, om icke de ryska agenternas genomgående
oredlighet i detta hänseende utgjort ett alltid förgäves överklagat hinder.
Dessa strävanden understöddes emellertid även av de ryska
konsulaten i de turkiska provinserna, vilka drevo varje av dem framkallad
konflikt med de turkiska myndigheterna därhän, än diplomatiska
förhandlingar med Porten blevo nödvändiga, och dessa slutade nästan alltid med
en grundlig förödmjukelse av de turkiska myndigheterna och lika
regelbundet med en demonstrativ belöning av den ryska ämbetsmannen.
Under de bulgariska oroligheterna 1867 och 1868 misstänktes också
starkt den ryska beskickningen i Konstantinopel för att vara deras
intellektuella och materiella upphovsman. På detta sätt blev Rysslands vilja
klar för ra jas, som också åter började fatta förtroende till Rysslands
förmåga att kunna sätta den i verket. I längden kunde general Ignatjev
icke heller låta Ryssland spela rollen av opartisk skiljedomare och i den
kretisk-bulgariska konflikten uppträda såsom en förmedlare, som
imponerade på båda parterna. Lika litet kunde man tänka på, att Ryssland
skulle förbli neutralt i en den orientaliska politikens livsfråga. Det
måste fatta ett beslut, och man beslöt sig för bulgarerna, för vilka den
ryska allmänna meningen också avgjort uttalat sig. På samma gång
sökte man upprätthålla det goda förhållandet till grekerna. Det är
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
