Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIX. Nikolaj II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess bästa. Det har varit de tre sista tsarernas av det Romanovska
huset olycka att de icke förstått att taga vinden ur seglen för den deras
aynasti hotande farliga revolutionen nedifrån genom i tid frivilligt
gjorda och kloka reformer uppifrån. Det är väl sant, att det ryska folket
för femtio år sedan var lika litet moget för ett parlament i
västeuropeisk mening som det strängt taget är än i dag, och betecknande är,
att många deputerade i duman varken kunde läsa eller skriva — men
det hade varit en handling av politisk klokhet av tsarerna, om de själva
hjälpt sitt folk i sadeln och låtit det rida. Så skedde emellertid icke.
Att Alexander III icke gav sitt folk vad hans faders mördare
fordrade av dynastien är beklagligt, om också lätt förklarligt av mänskliga
skäl. Sådana skäl hade emellertid icke hans son Nikolaj II och att han
icke för några terroristers skull — många voro de i alla händelser icke
— förvägrade sitt folk den knappt tillmätta frihet, som hans
farfader tillärnat det, och därtill gav sin vägran med en om Nikolaj I
erinrande skärpa, som avbröt alla bryggor, var värre än ett brott, det var en
dumhet.
Alexander III :s privatliv var höjt över varje klander. I detta
hänseende var han alltigenom en hedersman och ett mönster såsom äkta man;
men han var en född despot, en fiende till framåtskridande och
västeuropeiskt väsen och en obskurant, helt och hållet efter sin
uppfostrare Pobjedonostsevs hjärta! Tung låg hans hjärnhand på Ryssland,
men ännu tyngre på hans familj; även inom denna tålde han icke någon
motsägelse, ingen självständighet. Ju mera han drog sig tillbaka och
avstängde sig från allt mänskligt umgänge, ju mera hans sinne
fördyst-rades och han, för att döva de fruktansvärda sorgerna, hängav sig åt
dryckenskapen, desto mindre glädje och frihet erhöllo barnen, som måste
dela hans fruktan och frivilliga fångenskap. Efter olyckan vid Borki,
fördystrades hans sinne så starkt, att livet i hans närhet på det
fän-gelseliknande Gatsjina blev en verklig pina för alla. »Över allt
förmodade han mord och sammansvärjningar» säger Bresnitj von Sudacov.
»Mer än dynamit fruktade han gift. Det blev bekant, att han under
sista tiden av sin regering misstänkte sin egen kock, som alltid först
måste smaka på den mat, som serverades tsaren. Slutligen kunde han
icke förmås att förtära annan föda en den, som kejsarinnan
egenhändigt tillagat, och även då fruktade han, att gift kunde finnas i födans
råämnen. Till slut var Alexander III som ett hjälplöst barn, vilken levde
i ångest och fruktan. Varje buller skrämde honom; i sömnen for han
plötsligt upp, likaså i kyrkan, vid bordet — överallt såg han
sammansvärjningens spöken».
.462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
