Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om sötgröten — folksaga - Höstvisa — av Hedvig Indebetou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men gumman kunde omöjligt påminna sig, huru
hon skulle säga.
Till slut var det bara ett hus i hela byn,
som gröten ej fyllt upp. Då kom flickan hem
och sade: »Stopp, gryta!» Och strax stannade
grytan. Men den, som nu ville in i byn, han
måste äta sig fram genom sötgröten.
Höst-visa.
Solen sade nyss adjö,
molnen fälla tårar,
gräset vissnar ner till hö,
men i tuvan göms ett frö
varmt till nya vårar.
Ljungens blommor ta god natt.
Rönnens blad, de falla,
men dess röda bär en skatt
är för skogens fåglar att
ha till vintern kalla.
Granen ensam står där grön;
hon är inte frusen,
därför får hon ock till lön
att en afton, prydd så skön,
bära jule-ljusen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
