Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Allmänna förutsättningar för Svenska arbetsgivareföreningen - Arbetsgivarnes organisationssträvanden - Sveriges Verkstadsförening, arbetsgivareorganisationer i Skåne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yngre och vida mindre differentierat än Sverige. Den traditionella böjelse till
oavhängighet och full självbestämmanderätt, som Sveriges av ålder berömda
järnindustri skapat, upprätthållit och fortplantat genom generationer av
brukspatroner, och som genom föredömets makt gärna tagits i arv även inom
industrigrenar av nyare datum, har ej samma motsvarighet i Danmark, där den
relativt unga industriens ledande skikt varit att nyrekrytera ur en väsentligen
enhetlig borgarklass.1 Det kan därför ej förvåna, att de svenska arbetsgivarnes
organiserande och samlande tagit längre tid och fordrat ett drygare arbete, än
vad förhållandet varit i det sydliga grannlandet.
Det var framför allt inom relativt nya industriområden eller yngre
industrigrenar, som sammanslutningsbehovet kändes starkast samt tillika de
motverkande faktorerna jämförelsevis lättvägande. Geografiskt var Skåne med sin unga
tätt lokaliserande industri samt med de nära impulserna från Danmark och även
från Tyskland i viss mån förutbestämt att före andra svenska landsändar bli
sätet för arbetsgivarnes organisationsansträngningar. Av de olika
yrkesgrenarna åter kunde de båda var i sitt slag mycket betydande sågverks- och
verkstadsindustrierna sägas alldeles särskilt ha sådan ställning, att
sammanslutningsbehovet gjorde sig tidigt gällande för dem; i Sågverks- och trävaruexportföreningen
(från 1906 Svenska Tr ävaruexportf öreningen) hade den förra ett slags
medelpunkt, den senare fick sin i Sveriges Verkstadsförening.
Om Verkstadsföreningens tillkomst har ganska utförligt berättats i
tidskriften Verkstädernas jubileumsnummer d. 9 juli 1926. Redan 1882 befinnas
Stockholms verkstadschefer ha hållit sammanträden för överläggning om en del
gemensamma angelägenheter, men det stannade vid lösa ansatser, och icke heller de
överläggningar om yrkessammanslutningar, som förekommo vid tidens
allmänna industriidkaremöten, gåvo några fasta resultat. Kristallisationspunkten för
verkstädernas organiserande blev Göteborg, där gjutarefackföreningen tidigt
gick energiskt fram. En löneaktion från denna förenings sida förmådde James
Keiller s:or att d. 29 maj 1896 hålla ett sammanträde av ortens verkstadschefer,
varvid man beslöt en varaktig förening, genast kallad Verkstadsföreningen.
Tanken vann anslutning även hos kollegerna i Stockholm, och sedan
göteborgarna i det hela framgångsrikt hävdat sin position vid avslutandet d. 19 juni 1896
av det första kollektivavtalet med Svenska gjutareförbundets ortsavdelning, var
man redo att på teknikermötet i Malmö d. 8—9 juli s. å. fullfölja uppslaget.
Under detta möte höllo verkstadsmännen enskilda överläggningar, beslöto bilda
Sveriges Verkstadsförening och antogo stadgar för densamma. Enligt dessa
avtal skulle föreningen organisera sig i särskilda kretsar, västra (Göteborgstrakten),
1 Om företagareklassens demokratisering, se Sombart, Das Wirtschaftsleben im Zeitalter des Hochkapitalismus,
I, 1, s* 20.
4—2727/0
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
