Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Verksamhetsskedet 1902—maj 1907 - Den praktiska verksamheten - Arbetsstrider och lockouthot 1906—07
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sommaren 1906 måste ägna veckor åt den skånska gruvkonflikten, medan
samtidigt utom det löpande dagsarbetet andra så kinkiga affärer som de i
Mackmyra och Kosta påfordrade behandling, kom det oundgängligen att på ett eller
annat håll brista i avseende på vaksam, påpasslig och auktoritativ ledning. Detta
åter bidrog att framkalla personliga slitningar.
Det synes under denna tid utvecklat sig en sorts dualism i S. A. F:s ledning
sålunda, att medan VD var upptagen av praktiskt förhandlingsarbete än här och
än där i orterna, tog styrelsens ordförande på egen hand upp en del i
Stockholm nyanmälda saker. En sådan uppdelning var väl vid dåvarande svaga
organisation nödvändig, men den kunde vara praktiskt gagnelig endast, därest båda
hade samma syn på de förefallande problemen. Så var likväl ej alltid
förhållandet och kunde knappast från deras olika utgångspunkter förväntas.
Falkenström var genom karriär och ställning den typiske arbetsgivaremannen,
utmärkt hemma i allt till förhandlingsteknik hörande, nödtorftigt förtrogen med
industriens villkor och åskådningssätt, tillräckligt sakkunnig därför för att göra
sig gällande på sitt egentliga område men ej så oavhängigt situerad eller
personligen auktoritativ, att han i större frågor förmådde tillräckligt påverka
industricheferna, följaktligen snarare hänvisad att bli deras språkrör än deras betrodde
rådgivare och i kritiska situationer ledare. Östberg åter var en ganska typisk
produkt av den svenska parlamentarismens utskottsskolning, icke någon lysande
eller imponerande representant men en god och praktiskt inflytelserik, en sådan
för vilken förhandlingen au petit comité var naturlig och kompromissen det
självklara resultatet; arbetsmarknadens spörsmål såg han därför ungefär, som
när han tidigare i bevillningsutskottet efter mer eller mindre utpräglade direktiv
från sin gode och kloke vän E. G. Boström hade att sköta kinkiga tullfrågor.
Så blev han alltid hågad att i första hand eftersträva uppgörelser i godo och
såg högst ogärna, om de linjer han härför vid privatöverläggningar
uppdragit rubbades. Därför saknade han också blick och egentlig sympati för de
strömningar inom industriella kretsar, vilka åsyftade stramare hållning samt
ej ryggade tillbaka för utsikterna till strid, och då han varken genom sin
borgerliga näring eller sin politiska verksamhet hade närmare förbindelser med
industrien, kunde han heller icke med verklig myndighet tala i de industriellas
samling. Under sådana förhållanden måste det mer än en gång skära sig mellan
styrelsens ordförande och föreningens VD. Den förre fann då hos fullmäktiges
ordförande R. Almström det stöd han behövde för att göra sig gällande bland
industrimännen, den senare åter synes framför allt litat till styrelsens vice
ordförande Oscar Carlson. Måhända är det för mycket att tala om verkliga
motsättningar, men ovillkorligen blev det en viss skiljaktighet i synpunkter, när
från de verkliga industrimännen allt starkare hävdades nödvändigheten av
avgörande kraftmätning med arbetarrörelsen, medan från den mera politiskt be-
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
