Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Verksamhetsskedet 1902—maj 1907 - Den praktiska verksamheten - Arbetsstrider och lockouthot 1906—07
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tonade sidan strävandet att laga ihop kompromisser sköts i förgrunden. I vilken
mån rent politiska påverkningar härvid också gjorde sig gällande, må lämnas
därhän. Den ministär, som under Arvid Lindman som statsminister trätt till
makten i juni 1906, betecknades vanligen i arbetarpressen som en grupp av
ar-betsgivarnes hänsynslösa förtroendemän; sanningen var dock snarast, att
ministären, vilken denna tid som bäst sysslade med sin rösträttsreform, gärna sökte
anknytningar åt olika håll samt framför allt ej önskade svåra, söndrande
sociala strider. Sannolikt är därför, att det inflytande, som eventuellt gjordes
gällande från ministärens sida, mest gick i dämpande och utjämnande riktning.
En omständighet av inre art för S. A. F., skenbart av mindre vikt men i
själva verket ej oväsentlig, bör i detta sammanhang beröras något utförligare,
än vad som skett genom tidigare antydningar: föreningens administrativa
apparat var alldeles för obetydlig och blev alltmera otillfredsställande, ju mera
anslutningen till föreningen växte. Det var icke blott den egentliga
föreningsexpeditionen, som genom denna utveckling överhopades med arbete, utan de
anslutna yrkesförbunden blevo ofta i hög grad betungade. Till deras speciella
förvaltningskostnader skulle S. A. F. enligt stadgarna avstå årligen intill 10 %
av vederbörande förbunds årsavgifter, men det beloppet visade sig i många fall
otillräckligt, och så följde framställningar till föreningsstyrelsen om ökade
bidrag. Inom styrelsen representerade Östberg jämlikt sina riksdagstraditioner
den stränga sparsamheten; han höll på ett ofta säkerligen mycket hälsosamt sätt
fast hand om pungen, noga övervakande, att onödiga utgifter undvekos, men
hade knappast alltid den rätta blicken för, när en skenbart betydande utgift
i själva verket kunde innebära den verkliga hushållsaktigheten. Följden var, att
så mycket på honom ankom, möttes dylika framställningar från
yrkesförbundens sida med avslag, och att dessa hänvisades reda sig med det stadgeenliga
anslaget, samt att styrelsens centrala expedition jämväl hölls på knappaste stat.
Förfarandet hade sin särdeles plausibla förklaring i den bekymmersamma
stegringen av föreningens utgifter under titeln strejk- och lockoutersättningar men
var icke desto mindre kortsynt, ty dels blev föreningens central överlupen av
arbete, som måhända ej alltid kunde rätt tillgodoses, och dels ansågo
yrkesförbunden sig oskäligt tillbakasatta. Ansvaret härför föll naturligtvis till sist på
hela styrelsen, då det är otänkbart, att icke ett genomtänkt övervägande av
real-kraven skulle bragt den väl långt drivna sparsamheten till tystnad.
Som nu berörda inre förhållanden utvecklat sig, drev föreningen ovillkorligen
mot en kris. De rätt ordknappa protokollen från styrelsens höstsammanträden
d. å. lämna också ett visst intryck av tvekan, för att icke säga handfallenhet,
vilket i dåvarande spända situation måste vara synnerligen oförmånligt för
föreningens intressen. Det skulle icke förvåna, om hos närmare initierade en del
obehagliga hågkomster av föreningens snöpliga roll under verkstadskonflikten
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
