Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Världskrigets återverkningar - Deflationen och fredskrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derhandlingar och öppna konflikter höllo dock arbetsgivarne i det hela tämligen
sin hejdande position, men för det följande skedet satte litet var ett stort
frågetecken.
Till tvivlande undran var desto mera skäl, som regeringen på urtima
riksdagen i september 1919 genomdrivit lagen om 8 timmars arbetsdag. Från
opponenterna mot denna lagstiftning erinrades då, att dess ikraftträdande och
till-lämpning under kollektivavtals giltighetstid måste framkalla häftiga
arbetsstri-digheter, varför man åtminstone borde såsom i Norge skett påbjuda dess
successiva tillämpning, i mån som avtalen utlöpte. På dessa varnande röster
lyssnade icke de maktägande. Så kom ovissheten om den nya lagstiftningens
verkningssätt att samverka med konjunkturernas allmänna osäkerhet därhän, att
arbetsgivarne tvekade att binda sig. Vid årsskiftet voro därför ovanligt många
och svåra avtalsfrågor svävande.
Pessimisterna syntes till en tid åtminstone så till vida få orätt, som 1920
begynte under goda konjunkturer och i det hela orubbat prisläge, optimistiskt
folk hoppades redan, att den fruktade fredskrisen skulle utebli. Då kom under
senare hälften och egentligen från oktober den stora vändningen, förebådad av
kriser i Amerika och i Japan. Från valutapolitisk synpunkt har Eli F.
Heck-scher sålunda sammanfattat förlopp och verkningar:1
»Den stora penningvärdeförbättringen träffade Sveriges näringsliv väl så hårt som
något annat lands. Enligt den av Nationernas förbund gjorda sammanställningen av
partiprisernas fall i 21 olika länder var nedgången i Sverige starkare än i något
annat land med ett enda undantag, om man tar till utgångspunkt den högsta under
år 1920 uppnådda siffran. Det innebar en nedgång med ej mindre än 57 % mellan
juni 1920 och november 1922, medan prisfallet i England på ungefär samma tid var
53 % och det i Förenta staterna blott 44 % — visserligen på kortare tid.
Att ett så enastående prisfall ej skulle lämna näringslivet stora möjligheter till
normal verksamhet säger sig självt. Som måttstock på dess svårigheter kan det vara
nog att peka på arbetslösheten, som i början av 1922 kulminerade: i fackföreningarna
med den enastående siffran av 35 %, hos arbetsförmedlingsanstalterna med 480
ansökningar på 100 lediga platser och i absoluta tal med — den sannolikt för lågt
angivna — siffran 163 000.»
Under dessa omständigheter kom år 1920 att med hänsyn till avtalsfrågor
och arbetsstridigheter förete väsentligen skiftande karaktärsdrag: det började
med stora och delvis mycket skarpa strider, som i hög grad rörde sig kring 8
timmarslagens tillämpning och återverkningar samt i lönehänseende från
arbetsgivarsidan präglades av status <jwo-ståndpunkt; det slutade under omfattande
avtalsuppsägningar, med vilka man från samma sida väl ej från begynnelsen
bestämt syftade till lönesänkning, men före årets utgång skulle förbinda
sådana krav.
1 Se Eli F. Heckscher, Sveriges penningväsende och penningpolitik 1914—1925 (Sthlm 1926, särtryck ur
Bidrag till Sveriges ekonomiska och sociala historia under och efter världskriget, II.), s. 119.
i 2†—2 72710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
